Grundskolans historia

Ända sedan 1600-talet har det funnits någon slags undervisning för barn i Sverige och 1842 blev det obligatoriskt för varje socken att inrätta folkskolor. När grundskolan skapades 1962 ersatte den småskolan, folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, kommunala mellanskolan, realskolan och kommunala flickskolan. Efter nästan hundra års kamp för en demokratisk skola för alla uppnåddes bred partipolitisk enighet.

Social skiktning

Ett system med parallella skolformer växte fram under 1800-talet för barn beroende på social bakgrund. Barn från fattigare familjer gick endast i folkskolan fram till det sjätte skolåret medan de välbeställdas barn slutade i folkskolan vid nio års ålder för att gå vidare till den sexåriga realskolan. Vissa av dessa barn gick inte ens i folkskolan utan hemundervisades innan de gick in i läroverket. Av detta skäl argumenterade bland andra ecklesiastikminister Fridtjuv Berg för att folkskolan borde utgöra en gemensam bottenskola för alla.

De som skulle läsa vidare på gymnasiet lämnade realskolan efter femte klassen och kunde ta studentexamen efter ytterligare fyra år.

Ny grundskola

En 7-årig folkskola infördes år 1936, men många ungdomar var fortfarande utestängda från högre utbildning av ekonomiska skäl. Under fyrtiotalet tilltog diskussionen om allas rätt till utbildning och behovet av utbildade medborgare ökade. År 1962 fattade riksdagen slutligen beslut om en enhetlig grundskola för alla barn, vilket innebar att folkskolan och realskolan avskaffades.

Kritiken mot parallellskolesystemet bottnade i att systemet gjorde skillnad på elever och därmed inte gav alla samma chans i livet. Motståndarna till grundskolan menade att det skulle vara omöjligt att undervisa alla elever i heterogent sammansatta skolklasser.

En likvärdig skola för alla?

Från starten 1962 har dessa frågor präglat grundskolans utveckling: hur ska elever grupperas, hur ska stödundervisning ges och hur ska detta regleras? Sedan grundskolans införande har därför både innehåll och styrning förändrats, inklusive läroplaner och betygssystem.

På 1990-talet överlät staten ansvaret för lärarnas anställning och skolans finansiering till kommunerna. Men med tiden har den statliga styrningen stärkts och frågor om likvärdighet, marknadsstyrning och läraryrkets villkor har dominerat skolpolitiken under 2000-talet.

Den första lagen om obligatorisk undervisning kom redan 1686 genom kyrkolagen som sa att klockaren i varje församling skulle undervisa barn i kristendom. På vissa bruk och gods inrättades skolor för allmogens barn. 1723 blev föräldrarna ansvariga för att barnen lärde sig läsa och förstå katekesen och prästen kontrollerade deras kunskaper i husförhör.

Under 1700-talet inrättades skolor för fattiga barn, ofta finansierade genom donationer eller genom att elever och lärare tiggde pengar till skolan i de olika socknarna, s k ”sockengång”, eller genom ”liksång” då eleverna sjöng vid de välbärgades begravningar.

Gustav III avskaffade detta 1780, vilket minskade skolgången för barn från de lägre samhällsklasserna. De välbeställda fick hemundervisning av informatörer eller studerade vid högre utbildningar. Det fanns lokala diskussioner om en mer strukturerad utbildning för alla, men staten tog inget ansvar, och skolgången varierade kraftigt.

1809 års regeringsform införde maktdelning i Sverige, kungens makt begränsades, riksdagen stärktes och grunden lades för en framtida demokratisering. Redan då väcktes idéer om en allmän skola för folket, inspirerade av franska revolutionens ideal. En utredning tillsattes 1812 men konservativa krafter, framför allt inom kyrkan, bromsade reformerna och ett förslag om en medborgarskola avslogs 1825.

Men opinionen för en allmän skola växte under 1830-talet, påverkad av samhällsförändringar och liberala idéer. 1834 tog bondeståndets ledare Anders Danielson upp frågan om en allmän medborgarskola i ståndsriksdagen och fick stöd av vissa av de tidigare reformkritikerna, bland annat Erik Gustaf Geijer, och biskopen och psalmdiktaren Johan Olof Wallin.

Folkskolan inrättas

1842 beslutade riksdagen att inrätta obligatorisk folkskola i 1842 års Nådiga Stadga angående folkundervisningen. Drygt 2 000 socknar skulle ha minst en skola var med en utbildad lärare. Socknarna skulle själva samla in pengar till undervisningen, endast mycket fattiga socknar kunde få ett visst statsbidrag.

För att öka antalet skolor inrättades 1853 småskolor, som en del av folkskolan men med en enklare läroplan. Dessa riktade sig till barn mellan 7 och 9 år där kvinnor utan någon särskild utbildning anställdes till mycket låga löner. Först 1859 fick även kvinnor rätt att söka tjänster i folkskolan. 

Eleverna undervisades i mycket stora grupper utan indelning i klasser, till en början under endast ett år. På många håll tillämpades halvtidsläsning och varannandagsläsning ända in på 1920-talet. Äldre elever fick hjälpa läraren att undervisa de yngre i de mycket stora grupperna i s k växelundervisning.

Expansion

Under 1860-talet fick 76 procent av alla barn mellan 7 och 14 år någon form av skolundervisning. 1861 infördes folkskoleinspektionen för att höja nivån på undervisningen.

1866 ersätts ståndsriksdagen med tvåkammarriksdagen. Förhoppningar fanns om ett nytt skolsystem, men motståndet mot förändringar var stort. Husförhören upphörde på många håll redan på 1870-talet men dröjde kvar i en del församlingar långt in på 1900-talet.

1871 beslöt riksdagen att utöka statsbidraget för folk- och småskollärarnas löner. Detta ledde till att folkskolan expanderade snabbt.

1878 blev folkskolan 6-årig uppdelad i 2-årig småskola och 4-årig folkskola och den första läroplanen kom. Fattiga barn kunde få undantag från den längre skolplikten. Nu kom också en fortsättningsskola med årskurs 7–8. På 1880-talet arbetade ca 7 500 lärare vid folkskolorna, 10 procent av dem var kvinnor.

Specialundervisning

Barn som inte kunde anpassas till den allmänna klassundervisningen, kanske p g a sjukdomar eller funktionsnedsättningar, till dessa räknades även stammande barn, kunde få enskild undervisning några timmar i veckan av småskollärarinnan. På så vis var folkskolan segregerande.

1896 tillsattes den s.k. tvångsuppfostringskommittén, vilket ledde till 1902 års lag om ”vanartade och försummade” barn. Hem för skolkande barn inrättades i de större städerna. I sådana s.k. ”skolkarhem” fick barnen vid sidan av undervisningen arbeta med borstbinderi, snickeri och korgmakeri. 

Specialundervisning för barn med funktionsnedsättningar började växa fram. Ett institut för blinda och dövstumma startade redan 1808 och 1879 inrättades ett institut för blinda. Lagen om blindundervisning stiftades 1896. 1886 öppnades en skola för utvecklingsstörda barn och utbildningen av lärare för den s k ”sinnesslöundervisningen” startade 1879.

Emil Hammarlund och Fridtjuv Berg var liberala riksdagsledamöter som drev skolfrågor i riksdagen. 1905 blev Berg ecklesiastikminister och ledde 1906 års folkundervisningskommitté. Han förespråkade en allmän bottenskola och vände sig mot folkskolans dåvarande roll som ”fattigskola”. Att sortera barn efter hemmens sociala ställning var till skada för hela samhället, enligt Berg, och han fick stöd i de framväxande folkrörelserna. Systemet upprätthöll sociala skillnader och begränsade social rörlighet.

Läroverksöverstyrelsen inrättas 1905 vilket centraliserade skolans styrning. Fram till 1905 hade folkskollärarna begränsat inflytande i skolfrågor. Sveriges Allmänna Folkskollärareförening (SAF), som bildats 1880, drev 1913 igenom att lärarna skulle ha representation i skolråden och i en central folkskoleöverstyrelse. 1915 infördes heltidsanställda folkskoleinspektörer.

Mellanskola inrättas

En fyraårig påbyggnad på folkskolan infördes 1909 – mellanskolan – som motsvarade en realexamen. Ett fåtal realskolor öppnades för flickor. Detta bara stärkte parallellskolesystemet och var ett bakslag för dem som ivrade för en gemensam bottenskola. 1919 års läroplan för folkskolorna kom i stora drag att gälla till 1950-talet. Timplan infördes och bibeln ersatte katekesen som utgångspunkt för kristendoms-undervisningen. Kravet på objektivitet fördes in i läroplanen.

1920 slogs Läroverksstyrelsen och Folkskoleöverstyrelsen samman till Skolöverstyrelsen (SÖ).

En skolkommission 1922 föreslog att den sexåriga folkskolan skulle bli bottenskola för alla barn. Parallellskolesystemet innebar att de välbeställdas barn slutade i folkskolan vid nio års ålder för att gå vidare till den sexåriga realskolan medan de fattigas barn lämnades att gå kvar i folkskolan till det sjätte skolåret. De elever som skulle läsa vidare på gymnasiet fick lämna realskolan efter femte klassen och sedan avlägga studentexamen efter ytterligare fyra år.

Kristider och skollunch

Läroverkslärarna var emot en reformering och 1927 års skolreform blev en kompromiss då både fyra- och femårig realskola tilläts. Detta kritiserades av förespråkarna för en allmän bottenskola.

Sveriges Allmänna Folkskollärarförening utbildade under 1900-talets första decennier lärare i hjälpklasser och efterfrågade en statlig reglering av denna undervisning som kom först 1942.

1930-talets ekonomiska kris innebar att politiken fokuserades mer på arbetslösheten och socialpolitiska program än skolreformer. Men även skolan påverkades av de sociala reformerna då fria skolmåltider, fri hälso- och tandvård, skolbad och friluftsdagar infördes.

7-årig folkskola

När Arthur Engberg (s) blev ecklesiastikminister 1932 kom han att driva en skolpolitik som syftade till att särskilja elever med teoretisk begåvning från övriga. Han ville plocka ut ”läshuvudena” ur folkskolan och slussa dem vidare till högre utbildning. I linje med denna tanke beslutade riksdagen 1933 att införa praktiska mellanskolor med tre inriktningar: handelslinje, teknisk linje och huslig linje. Det var ett försök att erbjuda alternativ till den teoretiska realskolan.

Obligatorisk 7-årig folkskola infördes 1936 och genomfördes från 1937 till 1949. Många ungdomar var fortfarande utestängda från högre utbildning av ekonomiska skäl. Under fyrtiotalet tilltog diskussionen om allas rätt till utbildning och behovet av utbildade medborgare ökade. Elever i verkstadsskolor kunde få utbildningsbidrag för att på så vis motverka arbetslösheten.

Idéer om enhetsskola

Målet med skolutredningen 1940 var att utjämna utbildningsklyftorna mellan stad och landsbygd och att öka rekryteringen till högre utbildning på landsbygden och bland grupper med lägre inkomster. Företrädare för läroverk och universitet ville bevara parallellskolesystemet, medan folkskollärarna var för en reformering av systemet som de ansåg var starkt segregerande och gynnade barn ur välsituerade familjer. 1946 kom en ny parlamentariskt sammansatt kommission där bl a Alva Myrdal ingick.

Kommissionen föreslog 1948 en nioårig obligatorisk enhetsskola i tre stadier: låg- mellan- och högstadiet, vardera på tre år. Klass 7 och 8 skulle tillåta vissa valfria ämnen. Först i klass 9 skulle uppdelning i linjer ske. Man slog fast att ”skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor”samt att bidra till samhällets ekonomiska, kulturella och sociala utveckling. 1949 inleddes försöksverksamheten med enhetsskola.

1950 beslöts att enhetsskolan skulle införas i en försöksperiod om tio år. Den gamla parallellskolan fanns dock kvar under försöksperioden och ledde i vissa skoldistrikt, i synnerhet i storstäderna, att så många som hälften av årskullen lämnade enhetsskolan för realskolan. 1955 fick folkskolan en ny undervisningsplan och skolbiblioteken fick statsbidrag.

1955 förlorade kyrkan sitt inflytande över skolan och 1958 förbjöds aga i folkskolan.

Försöket med enhetsskolan blev mer komplicerat än man räknat med och en ny skolberedning tillsätts 1957. Den s k ”Visbykompromissen” innebar att vissa frivilliga tillval kunde ske i årskurserna 7 och 8 och linjedelningen kom i årskurs 9. Folk- och småskollärarna var för förslaget medan läroverkslärarna var kritiska. Svenska Facklärarförbundets var kritiska till att övningslärarna först i andra hand skulle undervisa på låg- och mellanstadiet.

Grundskolan införs

1962 fattade riksdagen slutligen beslut om grundskolans införande, vilket innebar att folkskolan, fortsättningsskolan och realskolan avskaffades, vi fick en samlad skolstadga och en ny läroplan. Denna stora omläggning av det svenska skolsystemet skedde i princip i bred partipolitisk enighet. Det visade sig ganska snart att elevernas val på högstadiet enbart gjordes med sikte på möjligheterna att gå vidare till högre studier. 

Det ledde till att de som inte valt den teoretiska studievägen i årskurs 9 förlorade möjligheten att senare i utbildningssystemet ha kvar fria valmöjligheter. Det innebar också att de estetisk-praktiska ämnena på högstadiet fick mycket litet utrymme. Därför kom det en ny läroplan för grundskolan (Lgr 69) för att förhindra att högstadiet blev en återvändsgränd. Oberoende av tillval på högstadiet kunde eleverna nu välja teoretisk eller praktisk linje på gymnasiet.

Den så kallade ”Du-reformen” genomförs på 60-talet. Tidigare hade elever och lärare inte duat varandra – tilltalsorden var ”Ni, Herr och Fru” även lärare emellan. Du-reformen började införas även i skolan.

Sedan 50-talet hade försök med lediga lördagar pågått i många skolor och 1968 införs femdagarsveckan i skolan. Läsåret fastställs till 40 veckor.

Växtvärk

Oron i skolorna växte under 1970-talet, grundskolereformen var omfattande och ledde till problem i skolorna. Det rådde både lokalbrist och lärarbrist. Växande krav på elevdemokrati kom från elevorganisationerna och lärarnas arbetsmiljö ansågs på många håll vara oroväckande.

Specialundervisning i hjälpklasser tilltog med skolmognadsklasser, läsklasser, obs-klasser och individuell stödundervisning med s k kompanjonlärare. Expansionen ledde till att Skolöverstyrelsen utfärdade regler om att i genomsnitt en heltidsarbetande speciallärare kunde tillsättas per fyra heltidsarbetande reguljära lärare.

Alla tre lärarorganisationer krävde åtgärder för att underlätta situationen för lärarna och den så kallade SIA-utredningen (Skolans inre arbete) tillsattes för att utreda skolans arbetsmiljö, stöd till ”underpresterande” elever, lärarnas fortbildning för specialpedagogiska insatser samt skolpsykologernas ställning och uppgifter.

SIA-reformer

SIA-utredningen föreslog en rad åtgärder. Inga fler centrala regler skulle lösa problemen. Lösningarna måste komma inifrån skolan – inte utifrån. Men om det leder till ökad olikhet mellan svagpresterande och övriga måste statsmakterna ingripa.

Ett av de viktigaste förslagen i SIA-utredningen var den samlade skoldagen. Ett särskilt statsbidrag skulle utgå för att skolorna skulle kunna ordna sysselsättning för eleverna på eftermiddagen. SIA-beslutet togs av riksdagen 1975 men genomförandet skedde i flera olika steg under 70- och 80-talen.

Betygen utreds

Frågan om betygens vara eller icke vara diskuterades och det fanns förslag om att avskaffa betygen. En betygsutredning 1973 ansåg att bedömning av elevernas prestation i skolan var nödvändig. I Sveriges Lärarförbund var en majoritet för att ha kvar betygen på högstadiet. Betyg hade hittills funnits även i de lägre klasserna. Riksdagen beslöt 1976 i samband med den nya läroplanen Lgr 80, att betyg skulle sättas från årskurs 8 och 9 på en femgradig skala med betyg 3 som godkänd.

Under 1980-talet ökade skolans ekonomiska utmaningar, nedskärningar och konflikter om lärarlöner ledde till flera strejker, bl a 1985 års konflikt.

Kommunal skola

1984 inleds försöksverksamhet med ökat kommunalt självstyre. Statsbidrag införs för fristående skolor. 1985 lägger regeringen fram det politiska programmet Den offentliga sektorns förnyelse. 1989 beslutas om kommunalt huvudmannaskap för skolan vilket genomförs 1991.

1990 tillsätts en ny betygsutredning. Skolöverstyrelsen läggs ned och ersätts av Skolverket. Flexibel skolstart införs och skolpliktsålder blir 6 år. 1994 infördes ett nytt betygssystem och 1999 tillsattes Skollagskommittén för att modernisera skollagen.

2008 avvecklades Myndigheten för skolutveckling , och Skolinspektionen inrättades som fristående myndighet för granskning och tillsyn.

År 2010 antogs en ny skollag (2010:800) och en ny läroplan (Lgr 11) som betonade kunskapsmål, betygskriterier och ett stärkt rektorsansvar. Samma år beslutades om ett nytt betygssystem med sex steg (A–F). Från 2012 ges betyg från årskurs 6.

Debatten om skolans likvärdighet och konsekvenserna av marknadsstyrning har präglat hela perioden. Resultatklyftor mellan skolor och kommuner kopplas till det fria skolvalet och differentierad elevsammansättning.

Nya digitala verktyg har förändrat undervisningen, men också ökat lärarnas administrativa arbete. Kraven på ett statligt huvudmannaskap för skolan drivs under 2020-talet av Sveriges Lärare.