Läraren har tidigare varit den bäst utbildade personen – i byn eller i socknen. I takt med att utbildningsnivån har höjts i samhället har inte lärarna längre sin status enbart på grund av sitt vetande. Likväl är läraryrket fortfarande ett av samhällets viktigaste yrken.
I början av det förra århundradet var folkskolläraryrket på stark uppgång. Lärarna och deras organisationer var ledande i det professionella samtalet; forskare, inspektörer och ministrar kom ur folkskollärarleden och tusentals lärare samlades under somrarna till de nordiska lärarmötena. Det var självklart att kalla lärarna som experter i de stora skolpolitiska utredningarna på 40-talet, men i och med grundskolans genomförande på 50- och 60-talen skildes forskningen från de praktiserande lärarna.
Regeringen förklarade att lärarna inte längre behövde någon kontakt med forskning utan skulle klara sig bäst med konkreta råd och anvisningar för sitt jobb. Under de senaste 60-70 åren har lärarna och deras organisationer envist hävdat behovet av en förlängd och fördjupad lärarutbildning som en grundförutsättning för en forskning som rör lärarnas yrkesutövande.
I de olika artiklarna under denna rubrik ges en historisk och nutida bakgrund till den mycket aktuella frågan om läraryrkets professionalisering och ställning.