Folkhögskola är en nordisk skolform för vuxenutbildning, från början avsedd att ge bönder och andra från de breda folklagren bildning. Folkhögskolan som skolform kom till underifrån. Det fanns en gemensam idégrund men ingen officiellt fastställd läroplan och inte heller någon speciell lärarutbildning för skolformen. Lärarna fick därmed en betydelsefull roll och stort ansvar för folkhögskolans utformning.
Tärna Folkhögskola i Västmanland, ca 1900. SFHL:s arkiv, TAM-Arkiv
De första svenska ”grundtvigska” folkhögskolorna med dansk förebild grundades 1868. Från början av 1900-talet blev folkhögskolorna förknippade med arbetarrörelsen, med skolor som Brunnsvik, som bildades 1906. Efterhand tillkom ytterligare folkrörelser. I dag finns det i Sverige 150 folkhögskolor, varav 107 är bundna till föreningar, stiftelser, folkrörelser eller ideella organisationer. De resterande 44 folkhögskolorna drivs av landsting eller region. Stora delar av skolornas verksamhet finansieras med allmänna medel.
När de första svenska folkhögskolorna startade var det som en reaktion på den kunskapssyn och de pedagogiska riktlinjer som präglade tidens latinskolor och läroverk. Man ville skapa en medborgarskola med målet att ge den enskilde redskap att ta makten över sitt eget liv och tillsammans med andra påverka och förändra samhället.
Folkhögskolan och dess lärare har spelat en viktig roll för många ungdomar och vuxna som av olika anledningar inte fullföljt sin grundutbildning eller som velat specialicera sig inom ämnen som inte rymts inom det reguljära offentliga skolväsendet.
Svenska Folkhögskolans Lärarförbund (SFHL) som verkat i över 100 år har alltid varit en lärarorganisation med den dubbla målsättningen att värna både om medlemmarnas fackliga villkor och om folkhögskolans som alternativ skolform.
Texterna behandlar folkskolans historia, den idémässiga utvecklingen, den speciella ”folkhögskoleandan” samt gör några historiska nedslag och betraktelser.