Opinionen för en förbättrad folkundervisning växer, frågan om en allmän medborgarskola tas upp i riksdagen. Ett enhetligt skolsystem förordas och den första lärarföreningen bildas. Den första folkskolestadgan klubbas 1842.
1830
Julirevolutionen i Paris gav den borgerliga klassen ökat politiskt inflytande. I Sverige liksom i England började feodalismen ersättas av det framväxande industrisamhället. Nya liberala idéer gjorde sig gällande och opinionen för en förbättrad folkundervisning växte sig stark.
1834
Bondeståndets ledare Anders Danielson tar upp frågan om en allmän medborgarskola i riksdagen. Han föreslår att skolan skulle stå fri från kyrkan och att kommunerna skulle vara huvudmän och bekosta skolhusen, föräldrarna betala viss avgift och att staten skulle betala lärarlönerna.
1837
Biskop Wallins skoltal inspirerar Geijer
Johan Olof Wallin, idag mest känd som psalmdiktare, håller som ärkebiskop sitt berömda skoltal vid invigningen av katedralskolan i Uppsala. Han fördömde nu det rådande skolsystemet som han ansåg närmast vara ett ”kastsystem” och förordade ett enhetligt skolsystem. Det väckte förstås stor uppmärksamhet. Erik Gustaf Geijer tog intryck av hans tal som bidrog till att även han, som nu blivit liberal och ivrade för en demokratisering av samhället i stort ändrade uppfattning i utbildningsfrågan.
Stockholms stads undervisningsverk: skolorna år 1836 och äldre skolhistoria – dokument på Stockholmskällan (extern länk)
1838
Den första dokumenterade lärarföreningen bildas
Idéerna om en medborgarskola – gemensam bottenskola för alla fanns också starka i folkskollärarkåren. 1838 träffades fem folkskollärare i Vekerum i Blekinge och kom överens om att åstadkomma en närmare och enad samverkan mellan lärarna i föreningens form. Detta var nödvändigt för att en ”skolkunskap” skulle växa fram. En av initiativtagarna var Sven Rosenberg som senare blev den förste folkskolläraren i Sveriges riksdag under tio år på 1850-talet. Den första lärarföreningen följdes av flera som alla hade lärarnas förkovran som främsta uppgift. Därför var det oftast pedagogiska och metodiska frågor som diskuterades vid 1800-talets folkskollärarmöten.
Under 1800-talet senare del anordnas även större lärarmöten – skolmöten som i huvudsak samlade läroverkslärare, men bland deltagarna fanns även folkskollärare.
1842
1842 års Nådiga Stadga angående folkundervisningen
Anders Danielsson hade hunnit avlida (1839) när frågan om folkskolan till sist avgjordes av riksdagen 1842. Då klubbades den första folkskolestadgan i Sverige – visserligen fortfarande med ändamålet att utbilda alla till kristna och lydiga undersåtar.
Folkskolans inrättande genom riksdagsbeslutet 1842 innebar att, utöver de ca 1 000 sockenskolor som tidigare funnits, skulle ytterligare 1 200 församlingar anordna skolundervisning i minst en skola med en utbildad lärare. En lärarutbildning för folkskolans lärare skulle inrättas. Folkskolan skulle vara obligatorisk för alla barn som inte undervisades i läroverk, enskild skola eller i hemmet men fortfarande tio år efter beslutet om allmän folkskola undervisades mer än en tredjedel av barnen i hemmet. Skälet till detta var bl.a. ekonomiskt – kommunerna fick själva samla in pengar till undervisningen, endast mycket fattiga socknar kunde få statsbidrag till en del av kostnaderna. Skolan blev alltså en tung utgift för många hem med redan små inkomster. Andelen outbildade lärare var under 1850-talet mycket stor – ca 65 procent – och bidrog till att folkskolan fick dåligt rykte. För att öka tillgången på skolor inrättades 1853 ”mindre folkskolor” eller småskolor där oftast helt outbildade kvinnor anställdes till mycket låga löner. Först 1897 stadgades att lärarna i småskolan borde ha småskollärarutbildning, men obligatorisk blev denna först 1918.
I folkskolor och s.k. småskolor undervisades oftast i mycket stora grupper utan indelning i klasser. Under de första årtiondena efter införandet var omfattningen på skolgång i folkskolan på sin höjd ett år. Man var tvungen att på många håll tillämpa halvtidsläsning och varannandagsläsning som förekom ända in på 1920-talet. S.k. växelundervisning var också vanlig – äldre elever fick hjälpa läraren att undervisa de yngre i de mycket stora grupperna.
”En skola för hela folket”, om vägen till den allmänna folkskolan, av Gösta Lirén