Sveriges Lärarförbund, SL, grundades i ett första skede 1963 då Sveriges Folkskollärareförbund och Sveriges Folkskollärarinneförbund gick samman. 1966 fick SL sin definitiva utformning då Sveriges Småskollärarförbund gick ihop med SL. Det långsiktiga målet var emellertid att, i enlighet med TCO:s organisationsplan, samla alla lärare inom samma organisation. Detta uppnåddes 1990 då Sveriges Lärarförbund tillsammans med Svenska Facklärarförbundet skapade Lärarförbundet.
Verksamhetsområdet för SL var i första hand folkskolan och småskolan samt senare enhetsskolan och grundskolan. Medlemmarna var lärare, skolledare och även lärarkandidater. Man var också verksam inom de flesta övriga utbildningsområden. SL var anslutet till Tjänstemännens Centralorganisation, TCO, till förhandlingskartellerna TCO-s och KTK för förhandlingarna inom stat respektive kommun samt till Tjänstemännens Bildningsverksamhet, TBV. Konkurrens förekom med Lärarnas Riksförbund samt Skolledarförbundet inom SACO.
Sedan 1900-talets början hade manliga och kvinnliga folkskollärare, vid sidan av småskollärarinnor, organiserats i separata förbund. Anledning var att olikartade arbetsförhållanden och skilda uppfattningar om den könsbaserade lönedifferentieringen inte möjliggjorde ett samarbete mellan lärargrupperna. Successivt närmade sig emellertid förbunden varandra och under 1940- och 1950- talen utvecklades ett samarbete. Förenande frågor om folkskollärarkårens ställning i den blivande grundskolan förpassade tidigare trätor till det förgångna.
SL organiserades i lokalavdelningar (vilket ungefär motsvarade kommunblocken) för att föra det fackliga arbetet närmare medlemmarna. Dessa avdelningar bildade kretsar på regional nivå. Förbundets centrala beslutsinstanser var kongressen och förbundsstyrelsen. Ordförandekonferenser och senare representantskapet kunde kallas in för särskilda frågor t.ex. i förhandlingarna. De första kongresserna bestod av 150 ombud jämte förbundsstyrelsens ordinarie ledamöter. Motionsrätt förbehölls lokalavdelning, krets, förening inom förbundet och för enskild medlem. Förbundsstyrelsen skulle enligt stadgan bestå av en ordförande och arton ledamöter. Målsättningen var att ge styrelsen en allsidig sammansättning som avspeglade medlemskåren med avseende på de olika verksamhetsgrenarna.
1960- och 1970-talen var en period av omfattande utbildningspolitisk aktivitet. Efter genomförandet av grundskolreformen 1962 vidtogs en översyn av skolformen löpande, något som allmänt kom att kallas ”rullande reform”. En konsekvens av denna översyn blev en ny läroplan 1969 (Lgr 69). En ny översyn påbörjades nästan omedelbart, kallat LUG (läroplansuppföljning i grundskolan), och i denna medverkade SL genom en representant i en referensgrupp. Andra frågor avseende skolan kvarstod dock att behandla. Dessa samlades för utredning till en kommitté 1970 (senare kallad SIA-utredningen) till vilken det knöts en facklig expertgrupp. SL representerades i gruppen av Hans Hellers. De direktiv som utredningen fick var omfattade. En allmän översyn av skolans arbetsmiljö var huvudpunkten, men därutöver skulle utredningen också behandla stöd till svagpresterande elever samt lärarnas arbetsförhållanden och fortbildning. Efter SIA-utredningens huvudbetänkande lämnades förslagen på remiss till en rad myndigheter och organisationer. Förslagen föranledde ett omfattande remissarbete inom SL, vilket bland annat resulterade i en extrakongress 1975. SL:s remissyttrande SL om SIA trycktes sedan i en upplaga av 6 000 exemplar.
1970-talet innebar också andra utmaningar som satte avtryck i förbundets arbete. Bland dessa var allmänna arbetsrättsliga reformer, nedskärningar i skolan och avtalsrörelserna centrala. Medbestämmandelagen, som trädde i kraft 1977, vidgade jämfört med tidigare lagstiftning arbetstagarnas förhandlingsrätt mot arbetsgivarna. Medbestämmandelagen påverkade hela SL:s verksamhet och ett avtal gentemot lärarnas arbetsgivare kom till stånd 1979 och 1980.
Det statsfinansiella läget under 1970-talets krisår medförde olika besparingsprogram inom den offentliga sektorn. Besparingsåtgärderna gällde också undervisningssektorn vilket engagerade lärarfacken. Till följd av nedskärningarna anordnades en demonstation i Stockholm 1981. Men besparingspolitiken fortsatte vilket resulterade i större klasser och färre lärare, vilket innebar ett hot mot sysselsättningen inom lärarkåren. SL bevakade intensivt sysselsättningsläget för lärarkåren.
Avtalsrörelserna i slutet av 1970-talet var komplicerade. Under 1980 års avtalsrörelse bröt förhandlingarna samman mellan parterna och TCO-S tillsammans med andra fackorganisationer varslade om blockad och strejk.
SL:s verksamhet under 1980-talet präglades av arbete med den nya läroplanen (Lgr 80), skolbesparingar, invecklade avtalsrörelser, kommunaliseringen av skolan och samgåendet med Svenska facklärarförbundet. Samgåendet ägde rum 1991 då Lärarförbundet bildades.
SLs kansli låg först på Hantverkargatan 34 på Kungsholmen men flyttade 1984 till en nybyggd fastighet på Stora Essingen. Regionala kanslier med regionombudsmän inrättades även.
SL gav ut Lärartidningen/Svensk Skoltidning.
Ordförande i SL var:
Martin Widén, 1963-1967
Hans Hellers, 1967-1985
Solveig Paulsson, 1986-1990