Makten över folkundervisningen har i närmare åttahundra år innehafts av kyrkan. Dess makt försvinner först helt under mitten av 1900-talet. Staten tar över makten i mitten av 1800-talet och har bara under korta perioder delegerat delar av ansvaret till kommuner/fristående skolor och professionella. Denna delegation har framför allt gällt finansieringen. Föräldrar och elever har som kollektiv haft mycken liten makt.
För att utöva denna makt äger staten makten över lagstiftningen. Till detta juridiska styrinstrument finns tre styrinstrument:
- Den ekonomiska styrningen
- Den ideologiska styrningen (dvs. mål, innehåll och verksamhetsformer)
- Styrning genom kontroll (utvärdering, inspektion, prov och betyg)
Texterna i tidsöversikten visar hur den politiska styrningen över folkundervisningen / skolväsendet förändrats och hur ansvaret fördelats mellan stat, kommun och fristående skolor. Beskrivningen tar inte upp framväxten av ett tidigt skolsystem som börjar i klosterskolor och katedralskolor och som ligger till grund för realskolor och gymnasier.
Medeltid
Folkundervisningen växer fram utifrån kyrkans krav på kunskaper (till en början bönerna Pater Noster, Ave Maria och Credo). Med reformationen stärks kraven på kunskaper (förmåga att läsa, Luthers lilla katekes, hustavlan).
1600-tal
Med kyrkolagen 1686 stärks klockarens skyldigheter att hjälpa till i undervisningen och prästens skyldighet att förhöra sig om kunskaperna (husförhören).
1700-tal
År 1723 stadfästs den första allmänna förordningen om barnundervisning. Föräldrar och förmyndare blev vid straffpåföljd skyldiga att sörja för barnens undervisning. Fram till 1842 äger kyrkan all makt över folkundervisningen.
1842
Genom 1842 års stadga om folkundervisningen i riket infördes en författningsreglerad skyldighet för församlingarna och socknarna att hålla folkskolor. Detta innebar att kommunerna skulle bekosta lärare och helst en fast skola. Innehållet följde tidigare krav. Staten ansvarade för en ny lärarutbildning och genom denna kom med tiden innehållet i folkundervisningen att styras. Staten kom att också öka statsbidragen till skolan.
Från 1800-talets mitt till 1950-talet
Staten ökar sin makt över skolan och kyrkan minskar sin för att 1958 helt förlora den. Staten stärker den ideologiska styrningen genom införandet av normalplaner.
1919
1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor kom i stora drag kom att gälla till 1950-talet. Den ideologiska styrningen stärks också genom lärarutbildningen.
1920-30
Sverige liksom många andra länder kännetecknas av en allt starkare central styrning under framför allt mellankrigstiden. Staten tar också över mer och mer av den ekonomiska styrningen och med denna en allt starkare reglering av hur resurser fick användas. De professionella får ett visst inflytande i lokala skolstyrelser och över metodanvändning.
1940-tal
Under efterkrigstiden förs en allt mer tydlig decentraliseringspolitik. Under sjuttiotalet leder den till att kommunerna får mindre av reglering kring resursanvändning.
1970-tal
Från sjuttiotalets mitt och framåt sker en nedgång i tillväxt och en strukturförändring inom produktionen. Förändringar som på åttiotalet också gör sig gällande för den politiska styrningen av den offentliga sektorn. Skolans som investering i en allt mer global värld fokuserar effektivitet och produktivitet som mål för reformer.
1980-tal
Med 1980 års läroplaner får
lärare också ett om dock
begränsat inflytande över innehållet. Skolledarnas roll blir tydligare och inriktat mot lokal skolutveckling. Föräldra- och elevinflytandet ökar. Demokrati- och inflytandefrågor motiverar framför allt dessa förändringar. Staten delegerar med andra ord såväl den ekonomiska styrningen som den ideologiska. Den kontrollerande styrningen försvagas.
1990-tal
Kraven på decentralisering ses som ett sätt att stärka effektiviteten. Parallellt framförs krav på att starkare låta marknader styra och ge utrymme för privata lösningar och därmed en avreglering.
På nittiotalet förändras relationerna mellan stat och kommun. Kommunerna får det fulla ansvaret för genomförandet av skolans verksamhet. Den ekonomiska styrningen läggs på kommunerna.
Samtidigt öppnas för ett fristående skolsystem, där ägarna – huvudmännen – får samma ansvar som de kommunala huvudmännen. För att bibehålla ett nationellt skolsystem genomförs en
mål- och resultatstyrning. Staten stärker den ideologiska styrningen och styrning genom
kontroll. Den centrala skolmyndigheten läggs ned och ersätts av en ny myndighet – Skolverket -vars uppgift är att följa och utvärdera skolan samt utveckla läro- och kursplaner. De professionella får ett större inflytande över val av innehåll. Läroplanerna utformas utifrån krav på kunskaper som uttrycks i centrala begrepp och modeller, vilka lokalt skall konkretiseras i lokala arbetsplaner. Ett nytt betygssystem införs, förskolan förs in i utbildningssystemet och gymnasieskolan blir programinriktad och treårig. Denna expansion av utbildningen och dess alltmer fokuserade roll som investering ökar det mediala intresset, vilket skapat och skapar en annan form av maktsfär.
2000-tal
Under det senaste decenniet har staten återtagit makten från huvudmännen och de professionella genom att allt starkare styra med kontroll. Detta markeras tydligt i att den myndighet för skolutveckling som utsöndrades från Skolverket åter förts tillbaka till Skolverket och att Skolverkets tillsyn gjorts till en egen myndighet för inspektion.