Hur ter sig den svenska folkhögskolan i en främmande betraktares ögon? Tomasz Malinszewski är en polsk forskare som analyserat vår egen folkhögskolas historia. Resultatet har blivit ett mycket läsvärt inlägg om såväl denna unika undervisningsform som arbetslivets förändring.
Under sin 142-åriga historia har den svenska folkhögskolan genomgått stora händelser. Mycket har blivit annorlunda. Det som varit beständigt är folkhögskolans engagemang för folkbildning och dess demokratiska patos.
Skiftningarna har hängt samman med förändringar i förhållandet mellan folkhögskolorna, det offentliga skolväsendet och deras roll i samhället – inte minst arbetslivet. Analysen av folkhögskolans funktion mot bakgrund av samhällsförändringarna är ett viktigt tema i boken: ”Den svenska folkhögskolan: En betraktelse från andra sidan Östersjön”. Skriften är en omarbetning av en tidigare – i Polen framlagd – doktorsavhandling om den svenska folkhögskolan.
Den svenska folkhögskolans uppgift har varit dubbel: den har dels velat fostra till ett självständigt tänkande i demokratisk anda samtidigt som den förberett människor för arbetslivet. Ibland har syftena varit motsägelsefulla. Ursprungligen var den demokratiskt orienterade skolformen baserad på landbygden för att fostra delar av den jordbrukande befolkningen som nyligen fått rösträtt. Att kunna lära bondeungdomen att klara sina nya politiska uppdrag var en del av de första uppgifterna för folkhögskolan. Majoriteten av eleverna förväntade sig tre saker: att bli en upplyst medborgare, en duglig politiker samt att utvecklas till en modern lantbrukare.
Folkhögskolans historia – i fem kapitel
”Den svenska folkhögskolan” beskriver folkhögskolans historia i fem kapitel. I denna recension kan endast ges ett axplock av bokens mycket analytiska innehåll. Det första kapitlet beskriver den svenska folkhögskolans ”barndom” mellan 1868 till krigsslutet 1918.
Under denna första period kom gradvis ett ökat antal elever från urbana miljöer. Allt fler folkrörelser – frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – såg dagens ljus. Inte minst arbetarungdomen kom att spela en stor roll för folkhögskolans verksamhet. Arbetarrörelsen hade svårt att rekrytera ett bra ledarskap. Folkhögskolan blev ett sätt att skola de fackliga och politiska företrädarna så till var i stånd att fullgöra sina uppdrag. Fakta visar att f.d. högskoleelever kom in i riksdagen i samtliga val från och med slutet av 1910-talet med ett maximum i början av 60-talet.
Under nästa tidsperiod – 1918 till 1969 – upphörde folkhögskolan definitivt att verka som motståndare till det svenska skolväsendet. Folkhögskolorna blev då en utbildningsväg som kompletterade det allmänna utbildningssystemet och erbjöd medborgarna möjligheten att välja en annan utbildningsbana, som också accepterades och understöddes av staten.
För de flesta som på 1920- och 30-talet ville arbeta inom yrken som krävde minst realskola men som inte hade tillgång till en sådan skolgång fanns folkhögskolan som ett alternativ möjlighet till lärdom. Många människor som senare blev sjuksköterskor, poliser, kontorsanställda eller folkskollärare hade skaffat sig de nödvändiga förkunskaperna genom folkhögskolan. Det fungerade alltså som ett alternativ till det allmänna skolväsendet. Under de ekonomiska kriserna på 1920- och 30-talet kom folkhögskolorna att erbjuda program utformade för arbetsmarknadens behov.
Om perioden efter 1968 handlar ett annat kapitel. Efter den ekonomiska krisen på 1990-talet har det egentligen endast funnits en enda begränsning för de olika folkhögskolorna verksamhet: det är konkurrensen med andra utbildningsanordnare. Konkurrensen på utbildningsmarknaden kan medföra en risk för att verksamheten kommersialiseras på ett sätt som skulle strida mot den ursprungliga folkhögskolans idéer. Men samtidigt kan senare tiders utbildningskonkurrens ha bidragit till en höjning av utbildningens kvalité. ”Progressiv folkhögskola” hette för övrigt ett initiativ på 70-talet som syftade till ett återknytande till de ursprungliga demokratiska idealen. Framför allt yrkade man på att lektionerna åter igen skulle ägnas åt aktuella politiska och kulturella frågeställningar i landet eller det lokalsamhälle där folkhögskolan låg.
I den sista delen ”På tröskeln till det nya årtusendet: en ny etapp i folkhögskolans utveckling?” diskuterar Malinszewski dagens situation. Författaren är optimistisk: varje generation måste självständigt fylla de gamla folkhögskoletankarna med nytt innehåll: ”O, du Skola för livet!” utropar Malinszewski. Men de minskade anslagen då, är inte de ett problem? Författaren sätter denna diskussion i relation till de polska folkhögskolornas betydligt sämre finansiella situation. Under se senaste åren har folkhögskolan där fått ungefär hälften av den summa som i Sverige anslås för folkbildning. Trots allt ser han med viss avund på den svenska folkhögskolans läge: ”synpunkt beror på den punkt där man sitter” lyder ett polskt ordspråk.
Lärdomar för Polen?
Vilka visdomar drar Malinszewski av den svenska folkhögskolans historia? Med sin polska blick upptäcker han lärdomar för Polen och länderna i öst. Polen har nämligen också en lång folkhögskoletradition. Redan vid sekelskiftet 1900 kom idéerna till Polen. Visserligen kan man inte få människor knutna till folkhögskolor utanför Sverige att endast överta lösningar härifrån. Men han menar ändå att den svenska erfarenheten – hur folkhögskolorna kunnat behålla och vinna en viktig ställning i vår utbildningsverksamhet – ändå borde ha något att lära andra folk. Den svenska folkhögskolans historia kan alltså måhända sprida hopp också till andra delar av världen!
Av: Leif Jacobsson
Litteratur. 2008. Tomasz Malinszewski: Den svenska folkhögskolan: En betraktelse från andra sidan Östersjön. Linköpings Universitet.
Artikeln är publicerad i nummer 2 2010 av TAM-Revy.