1971
SIA -utredningen (Skolans inre arbete)
SIA-utredningen tillsätts 1970 med Sven Åke Johansson som huvudsekreterare. Lärarorganisationerna krävde att få medverka och en expertgrupp bildades där lärarna ingick. Huvudpunkten för utredningen var skolans arbetsmiljö, men även problemet med stöd till de ”underpresterande” eleverna, lärarnas fortbildning för specialpedagogiska insatser, skolpsykologers ställning och uppgifter mm ingick i direktiven som särskilt betonade att ”en organisatorisk differentiering av eleverna på skilda studievägar så långt möjligt skulle undvikas”.
SIA-utredningens föreslog en rad åtgärder i ett mycket omfattande betänkande på över 900 sidor. Man sade att utredningen startade som en arbetsmiljöutredning men slutade som en decentraliseringsutredning. Inga fler centrala regler skulle lösa problemen. Lösningarna måste komma inifrån skolan – inte utifrån. Man ansåg att lärarnas beroende av, och ofta flykt in i, fasta regler var ett hinder redan på skolkommissionens tid. Däremot ansåg utredningen att om en decentralisering leder till ökad olikhet mellan svagpresterande och övriga måste statsmakterna ingripa.
Ett av de viktigaste förslagen i SIA-utredningen var den samlade skoldagen. Ett särskilt statsbidrag skulle utgå för att skolorna skulle kunna ordna sysselsättning för eleverna på eftermiddagen med de pedagogiska målen i läroplanen som syfte. Utöver detta förslag fanns förslag om ett nytt statsbidragssystem och om en ny läroplan för grundskolan.
SIA:s förslag väckte stora diskussioner och visst motstånd i lärarkåren. I Sveriges Lärarförbund väckte ledningens förslag till remissvar krav på extrakongress som också genomfördes. SIA-beslutet togs av riksdagen 1975 men genomförandet skedde i flera olika steg under 70-och 80-talen.
”1971 års avtalsrörelse: den stora akademikerkonflikten och tjänstepliktslagen”, av Carle, Kinnander och Salin:
http://lararnashistoria.se/node/730?popup=true&TB_iframe=true&height=490&width=640
”1971 konfliktade akademikerna på nytt”, av Gösta Lirén:
http://lararnashistoria.se/node/734?popup=true&TB_iframe=true&height=490&width=640
Skolans arbetsformer
Riksdagens ambitioner att ”omvandla skolan” visade sig inte så enkla att förverkliga. Skolöverstyrelsen ålades genomföra omfattande fortbildning och informationsinsatser för att följa upp intentionerna i den nya läroplanen. Sveriges Lärarförbund och Facklärarförbundet var positiva till att man undersökte olika vägar för att förändra vissa traditionsbundna attityder till skolans mål, metoder och utvärderingsprinciper – den s k MUT-projektet – som föreslagits av Skolöverstyrelsen. Projektet väckte dock stora protester i lärarkåren och lades ned.
Oron i skolorna växte under 1970 – grundskolereformen var omfattande och ledde till problem i skolorna – lokalbristen och lärarbristen lättade visserligen något mot slutet av sjuttiotalet, men den sammanhållna skolan ställde stora krav på lärare och elever. Detta visade sig tydligast på högstadiet. Växande krav på elevdemokrati kom från elevorganisationen som var missnöjda med att intentionerna i läroplanen när det gällde denna fråga inte infriades. Lärarnas arbetsmiljö var på många håll oroväckande. Specialundervisning i hjälpklasser hade förekommit alltsedan 40-talet, men tilltog nu och ett stort antal skolmognadsklasser, läsklasser och individuell stödundervisning anordnades för att hjälpa de svagpresterande eleverna. Anordnandet av kliniker, kompanjonlärare och obs-klasser ledde till ett närmast fritt tillsättande av speciallärare. Till slut ledde denna expansion till att Skolöverstyrelsen utfärdade regler för hur många speciallärartjänster som kunde tillsättas: i genomsnitt en heltidsarbetande speciallärare på fyra heltidsarbetande reguljära lärare.
Sveriges lärarförbund gjorde 1970 en egen utredning om lärarnas arbetssituation. Den visade att situationen för lärare och elever var klart otillfredsställande. Alla tre lärarorganisationerna vände sig nu till Skolöverstyrelsen och krävde snabba åtgärder för att underlätta situationen för lärarna i samband med införandet av Lgr 69. Detta ledde till att den så kallade SIA-utredningen tillsattes för att utreda skolans arbetsmiljö.
1972
Parallellskolesystemet avvecklat
1973
Betygstredningen BU 73
Betyg eller inte betyg? Relativ betygsätting, absolut betygsättning, målrelaterad betygsättning? Detta var ämnet för debatt i lärarled, i skolbyråkratin och i riksdagen. Flera utredningar tillsattes och lärarna deltog med stort engagemang. Meningarna i lärarkåren var delade, men krav på en betygsfri skola restes från många håll.
För att utreda betygssystemet tillsattes en parlamentarisk utredning som kom med en diskussionspromemoria hösten 1974. Utredningens majoritet ansåg att bedömning av elevernas prestation i skolan i form av information till elever och föräldrar från lärarna var nödvändig. Majoriteten ansåg dock att någon traditionell betygsättning inte behövdes i grundskolan. Minoriteten ville ha graderade betyg för intagning till gymnasieskolan. De individrelaterade bedömningarna skulle ske i form av samtal och vid grundskolans slut skulle ett intyg om fullbordad skolgång utfärdas. För intagning till gymnasieskolan skulle en tregradig skala för omdöme från skolan användas tillsammans med en rad andra kriterier som arbetslivserfarenhet, förutbildning m.m.
Av medlemmarna i Sveriges Lärarförbund var en majoritet för att ha kvar betygen på högstadiet och en minoritet (70 av 200 lokalavdelningar) för en betygsfri grundskola. Högstadielärarföreningen var för betygsfritt låg- och mellanstadium och i princip för ett betygsfritt högstadium om forskning kunde visa vilka andra motivationsskapande åtgärder som kunde ersätta betygen.
Riksdagen beslöt i samband med den nya läroplanen Lgr 80 som byggde på riksdagens beslut om skolans inre arbete (SIA) 1976 att betyg skulle sättas från årskurs 8 och 9 på en femgradig skala med 3 som godkänd.