1686
Karl XI utfärdar kyrkolagen – Kyrkolagen var på sätt och vis den första folkskolestadgan. I den ålades klockaren i församlingen att lära ut grundläggande kunskaper inom kristendomen. Under 1600-talet inrättades skolor vid bruken för de invandrade vallonerna och vissa adelsmän inrättade skolor vid sina gods för allmogens barn.
”Svenskt skolväsen och lärarnas villkor från medeltiden till våra dagar”, av Carle, Kinnander och Salin:
http://lararnashistoria.se/node/782?popup=true&TB_iframe=true&height=490&width=640
1723
Förordning om undervisningsplikt
Föräldrarna ålades ansvaret för barnens undervisning i hemmen – antingen genom att de själva undervisade dem eller såg till att någon annan gjorde det. Prästen skulle sedan kontrollera att barnen lärt sig innantilläsning och katekesen. Detta skedde genom husförhören som lagstadgades 1726.
Under 1700-talet uppstod skolor för barn till de mindre bemedlade på flera ställen i landet – de finansierades främst genom donationer från förmögna personer. Barn ur de lägre samhällsklasserna var annars hänvisade till de allmänna skolorna som helt finansierades genom tiggeri och donationer eller till undervisning i hemmet. Lärare och elever (djäknar) i dessa ”skolor” gick sockengång – d.v.s gick runt i socknen och tiggde ihop pengar till skolornas drift och till lärarlöner. Vissa intäkter kom även genom s.k. liksång. Eleverna sjöng då vid de mer välbärgades begravningar. Sockengången avskaffades genom beslut av Gustav III 1780 och ledde till att rekryteringen från de lägre samhällsklasserna minskade under senare delen av 1700-talet. Barn och unga ur de högre samhällsskikten undervisades av informatorer och för de ur dessa klasser som senare skulle ha ämbeten i staten eller bli präster anordnades högre utbildning i de nu framväxande föregångarna till läroverk och gymnasier.
1726
Husförhör lagstadgas genom konventikelplakatet
1809
Silverstolpes riksdagsförslag om en skola för folket
Efter det att kung Gustav IV Adolf störtats i en statskupp och en ny författning hade antagits i Sverige lade rektorn Gustaf Abraham Silverstolpe förslaget i ståndsriksdagen att inrätta en allmän medborgarskola för hela folket – och om reformering av hela utbildningsväsendet. Silverstolpe och flera radikala personer i hans krets såg det tydliga sambandet mellan den nya grundlagen och behovet av att demokratisera hela samhället. De var inspirerade av den franska revolutionens idéer om frihet, jämliket och broderskap. Nationen skulle enas och social gemenskap gynnas genom att olika samhällsklasser möttes i en gemensam skola. De ansåg vidare att om staten satsade på en tidig folkuppfostran skulle de fattigas barn rustas för ett bättre liv – kunna försörja sig och slippa hamna i brottslighet – och därmed skulle hela samhället tjäna på att bekämpa okunnigheten. Dessa idéer möttes av motstånd framförallt från kyrkan som försvarade det rådande systemet och ifrågasatte behovet av en skola för alla.
1812
1812 års uppfostringskommitté
En utredning tillsattes för att ta fram ett förslag. Det var 1812 års uppfostringskommitté. I kommittén ingick utöver Silverstolpe själv flera radikala reformivrare och även ledande kyrkliga och litterära personer som Esaias Tegnér. Efterhand som alltmer konservativa idéer fick fotfäste i hela Europa mötte de radikala idéerna allt större motstånd och när kommittén lade sitt förslag 1825 fanns inte mycket av de tidigare reformvänliga idéerna kvar. Om staten skulle ta något ansvar skulle det enbart vara för den högre undervisningen.
En ny kommitté tillsattes – 1825 års uppfostringskommitté – den s.k. snillekommittén. Här ingick nu utöver Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Johan Olof Wallin m. fl. kända kulturpersonligheter som var starka motståndare till en medborgarskola. (Geijer och Wallin kom dock så småningom att ompröva sin konservativa syn på utbildningsfrågorna och blev senare förespråkare för folkskolans etablering och läroverkens reformering.) I kommittén ingick dock fortfarande reformförespråkare som läroverksläraren Anders Fryxell och skolläraren C O Fineman som till slut reserverade sig till majoritetens förslag 1828 som innebar att det inte behövdes någon medborgarskola och att om staten skulle engagera sig så var det i den högre utbildningen. Om samhället skulle engageras i den lägre undervisningen var detta snarast att betrakta som en fattigvårdande uppgift. Efter tjugo års utredande om en lagstadgad folkskola lades alltså frågan på is.