Den fackliga historien

1838 började fem folkskollärare i Blekinge att samverka i ett slags föreningsform. De menade att detta var nödvändigt för att en ”skolkunskap” skulle växa fram. En av initiativtagarna var Sven Rosenberg som senare blev den förste folkskolläraren i Sveriges riksdag på 1850-talet. 

Detta första initiativ följdes av flera sammanslutningar som alla hade ”lärarnas förkovran” som främsta uppgift och arbetade med pedagogiska och metodiska frågor. Vid det första stora lärarmötet 1849 deltog 295 lärare, både från folkskolor och läroverk, som diskuterade bl a disciplinfrågor, rektors tillsättning och undervisningsskyldigheten.

Första föreningen

1880 bildas Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) då 106 lärare och lärarinnor från hela landet samlades i Stockholm. Emil Hammarlund, senare centralfigur i SAF, var en av initiativtagarna till mötet. Vid årets slut hade 1 556 medlemmar anslutit sig. En annan förgrundsfigur var Fridtjuv Berg som var ordförande under ett par perioder under 1910-talet. 1896 väljs de två första kvinnliga lärarna in i SAF:s centralstyrelse – Hulda Lundin och Augusta Larsson.

Under 1880-talet var folkskollärarna lågavlönade, och småskollärare levde ofta under existensminimum. Att försörja en familj var en omöjlighet. 1889 fick de rätt till en blygsam pension på 150 kronor om året efter 55 års ålder. 1868 var varannan småskollärare man, 30 år senare var de endast 4 procent av kåren. Först 1918 fick de samma anställningstrygghet som folkskollärare.

Anställningstryggheten viktig

När lärarna tillsattes under 1800-talet fästes störst avseende vid ”deras gudsfruktan och sedliga vandel”. Länge var det möjligt att godtyckligt avskeda folk- och småskollärare under förevändning av disciplinära skäl. Kyrkomötet 1893 ansåg att småskollärare skulle avskedas när de gifte sig ”om skolans bästa krävde det.” SAF agerade kraftfullt mot förslaget som också föll.

De första lärarföreningarna växte alltså fram ur behovet av att stärka yrkets anseende, skydda sig mot godtyckliga avskedanden och driva frågan om pensioner och bostadsförmåner.
De fackliga kraven rörde i första hand anställningstrygghet, reglerad lön och rätt till fortbildning. Kyrkans inflytande över skolorna gjorde att kampen ofta gällde rätten att betraktas som statlig tjänsteman snarare än församlingsanställd.

Vid början av 1900-talet var SAF en omfattande organisation som under ett par decennier arbetat för att ena folkskollärarkåren. En faktor som emellertid kom att skapa splittring inom kåren var 1906 års lönereglering som kom att innebära att männen fick högre lönelyft än kvinnorna. 

Lönestrider mellan män och kvinnor utlöste en långvarig konflikt som kom att prägla hela första hälften av seklet.

Splittring

Motivet var att männen som familjeförsörjare ansågs behöva högre lön. Detta förorsakade stor splittring i folk- och småskollärarkåren. I protest skapades  Sveriges Folkskollärarinneförbund (SF) 1906. Något decennium senare bildades även Sveriges småskollärarinneförening, 1918.

Sveriges allmänna folkskollärarförening kom dock fortsatt att driva en likalönelinje, vilket bidrog till att folkskollärarinnor fortsatte att vara kvar i SAF.

I protest mot denna likalönelinje bildades emellertid ett nytt förbund för manliga folkskollärare 1920. Förbundet menade att SAF hade för liten förståelse för manliga lärares ekonomiska problem. Ända fram till 1963 fanns en organisatorisk åtskillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare åtskilda. Därefter slog de sig samman i Sveriges Lärarförbund.

Men löneskillnaderna var också stora mellan lärarkategorierna. Vid sekelskiftet fick folkskollärare endast en tredjedel av vad en adjunkt fick i lön.

Läroverkslärarnas organisering

Läroverkslärarna organiserade sig separat. 1884 bildade de Svenska läraresällskapet, som under det första året fick 401 medlemmar. Lärarsällskapet diskuterade pedagogiska frågor kopplade till läroverket, men berörde även mer fackligt inriktade frågor. Efterhand minskade medlemsantalet och endast en minoritet av läroverkslärarna var anslutna till lärarsällskapet.

1913 samlades läroverkens lärare i en gemensam sammanslutning och Svenska lärarsällskapet bytte namn till Läroverkslärarnas riksförbund. Av de då cirka 1 200 lärarna vid läroverken var bara en tredjedel anslutna till Läroverkslärarnas Riksförbund. Men 1929 var hela 70 procent av lärarna vid de statliga läroverken anslutna. 

Diskussioner om reformering

Riksdagen diskuterade en reformering av läroverken kring sekelskiftet 1900. Det var svårt att införa ämnen som behövdes i det framväxande industriella samhället på grund av de klassiska språkens ställning. Motståndet bland lärarna att genomföra reformer fördröjde deras möjligheter att få gehör för sina krav på löneökningar.

Lektorer kunde få tjänster vid läroverken om de hade doktors- eller licentiatexamen och adjunkter om de hade filosofie kandidatexamen med ämnena latin, grekiska, historia, filosofi, matematik samt någon naturvetenskap. Efter 1865 ställdes även krav på ett års provtjänstgöring. Kravet för att bli godkänd lärare i folkskolan var genomgången seminarieutbildning på ett eller två år.

Ny lönereglering och pensionsreform

1904 höjs lönerna för läroverkslärarna men de var fortfarande lägre än för övriga statsanställda. Pensionsåldern blir 65 år. Undervisningstiden på läroverken var 21 veckotimmar och i realskolan 24–28 veckotimmar. För tecknings- och gymnastiklärare var den 32 timmar. Vid sjukdom utgick ingen ersättning. Lärarna förde under de kommande åren en envis kamp för att få löner i paritet med övriga statsanställda.

Samtidigt beslöt riksdagen att adjunkts- och lektorstjänster skulle öppnas för kvinnor. (Men för gift kvinna endast efter medgivande av Kungl Maj:t). Läroverkslärarnas Riksförbund var emot detta.

Lärarlönerna släpade fortfarande efter och en lärarlönekommitté föreslog en viss ökning mot höjd undervisningsskyldighet vilket Läroverkslärarnas riksförbund motsatte sig. 1925 fick läroverkslärarna ett tillfälligt tillägg men någon motsvarande lösning för folk- och småskollärare kom dock inte.

Könsskillnaderna i lönerna på väg bort

Med trettiotalets kristider skulle det dröja flera år innan några nya förslag på förbättringar av lärarlönerna lades fram i riksdagen. Mot slutet av decenniet vände konjunkturen och 1937 beslutade riksdagen att likalönsprincip för kvinnor och män skulle införas. 

Löneutvecklingen under de närmast följande tio, tolv åren innebar en kraftig förbättring för läroverkslärarna och 1948 var genomsnittslönen per år för en adjunkt var 12 850. För en industriarbetare var den 5 500 kronor och för en folkskollärare 9 750. 

Småskollärarlöner

Skillnader mellan manliga och kvinnliga löner var nu avskaffade utom för småskollärarna där kvinnornas löner var så låga att det ansågs omöjligt för en man att försörja en familj på sin lärarlön om inte extra lönetillägg utgick till de manliga småskollärarna. 

Kampen för en sammanhållen bottenskola avtog under 1930-talet. Frågor som rörde anställningsvillkor och löner ägnades allt större uppmärksamhet i lärarnas organisationer. Den statliga regleringen av tjänster och löner på 1940-talet gav lärarna en ny trygghet, men också en starkare statlig kontroll över skolans personal.

Svenska modellen

1944 bildas tjänstemännens centralorganisation TCO till vilken folkskolans lärarorganisationer ansluter sig. Läroverkslärarna valde att ansluta sin organisation till Saco 1947.

Saltsjöbadsavtalet (1938) slöts mellan LO och SAF och omfattade inte de statligt anställda, men det skapade en modell för den svenska förhandlingskulturen som lärarorganisationerna senare tog efter. Staten följde i praktiken samma anda i sina relationer med lärarförbunden under 1940- och 50-talen.

Facklig konsolidering

Under 1900-talet utvecklades även det fackliga engagemanget i skolformer som folkhögskolan och förskolan samt bland yrkeslärare och lärare i övningsämnen.

1944 blir Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) ett fackförbund efter att de som ville driva på arbetet med villkorsfrågorna vann en omröstning vid årsmötet mot dem som såg förbundets främsta syfte att främja förskoleålderns behov, vetenskapligt arbete och fortbildning. En kommitté hade året innan utarbetade ett förslag till ”normalkontrakt” – en början till fackliga krav på lön och anställningsvillkor för medlemmarna. 

Facklärarna sluter sig samman

De stora lärargrupperna inom läroverket och folkskolan var tidigt organiserade. Vid sidan av dessa grupper undervisade i allt högre grad facklärare i övningsämnen, såsom teckning, slöjd, musik, gymnastik och hushållsgöromål. Dessa lärare bildade också relativt tidigt egna, men ganska små, organisationer  för att förbättra ämnenas ställning och den egna lönen och startade egna tidskrifter.

Det var dessa mindre ämnes- och yrkesförbund som kom att ansluta sig till Svenska Facklärarförbundet som bildades 1948 av inledningvis 10 organisationer.

Folkhögskolelärarnas fackförbund SFHL fick i slutet av 1940-talet en alltmer utpräglad facklig inriktning med tyngdpunkt på medlemmarnas villkorsfrågor. SFHL gick med i TCO 1947 och var därmed aktiva i kampen för de arbetsrättsliga reformer som skulle komma.

Arbetarna hade haft konflikt- och förhandlingsrätt sedan 1906 då de även tvingats acceptera den sedan dess centrala paragrafen 32 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar: arbetsgivarens rätt att anställa och avskeda arbetare.

Privatanställda tjänstemän hade haft rätt att sluta sig samman i föreningar och att strejka sedan 1936,  men rätten att förhandla och vidta stridsåtgärder omfattade inte offentliganställda tjänstemän.

TCO förde sedan trettiotalet en envis kamp för denna rätt och 1947 ställde SACO och SR (Statstjänstemännens Riksförbund) samma krav. 1954 resulterade det i att de kommunalanställda fick förhandlings- och konflikträtt, dock ej kommunalt anställda lärare och skolledare med statligt reglerade löner.

Små konflikter på 50-talet

1952 kom ett förslag om nya löner för adjunkter och lektorer som innebar höjningar och ändringar av kompetenskrav för lektorer. Det väckte protester hos LR som varslade om konflikt. 200 icke ordinarie lärare vid 14 läroverk sade upp sig och all nyanställning förklarades i blockad. Konflikten behövde aldrig utlösas och en uppgörelse träffades med kraftiga höjningar av läroverkslärarnas löner.

Den 16 mars 1958 lade 16 yrkeslärare ned arbetet. Det var i protest mot försämringar av löner och arbetstid vid överföringen av undervisningen från verkstadsskolor till enhetsskolan. Svenska Facklärarförbundet stod bakom konflikten som väckte stor uppståndelse. Arbetsgivarna hävdade att den var olaglig.

Förlikningsförhandlingar återupptogs och lärarna återgick i tjänst. Resultatet för lönerna blev godtagbart, till priset av en höjning av undervisningsskyldigheten.

Opinion mot nya grundskolan

Förslaget om den samlade grundskolan möter kritik bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund. En appell överlämnas till riksdagens ledamöter i maj 1962. Folk- och småskollärarna är i huvudsak positiva till den nya grundskolans införande.

Facklärarna ger sitt fulla stöd till målsättningarna men är kritiska till timplanerna som skulle missgynna stora lärargrupper i förbundet.

LR:s kritik när väl beslutet var fattat kom främst att handla om att inte tillräckliga resurser för reformens genomförande fanns på plats och att inte heller lärarna fick den kompetensutveckling och villkor som krävdes. Dessa synpunkter fördes också fram av SL och Svenska Facklärarförbundet och skulle så småningom resultera i den s k SIA-utredningen.

Rätt att förhandla och strejka

Slutligen fick även de statligt offentlighetsanställda konflikt- och förhandlingsrätt 1966, det innefattade även folkhögskollärarna. Reformen hade mycket stor betydelse för lärarna och för demokratiseringen av skolan.

Lärarna hade tidigare inte haft ställning som likvärdig part i överläggningar med arbetsgivare i den meningen att de kunnat sätta kraft bakom sina krav. I och med 1966 års arbetsrättsliga reform fick lärarna – genom lagen om kollektivavtal för offentliganställda – förhandlings- och laglig rätt att vidta konflikt.

Huvudavtal som reglerade formerna för förhandlingar mellan parterna upprättades på det statliga och kommunala området.

Första lärarstrejken

1966 strandar förhandlingarna som rör de statsanställda tjänstemännen – och därmed flertalet lärare – på frågan om löne-eftersläpningen mot LO-kollektivet på det privata området. Under medling sluts en överenskommelse för TCO:s grupper för tre år, medan det för SACOs medlemmar leder till en strejk som berörde ett tjugotal läroverk.

Arbetsgivarna svarade med lockout mot alla 20 000 lärare i Lärarnas Riksförbund. SACO tog då ut samtliga statligt anställda tjänstemän i en tredagarsstrejk. Strejken pågick i fyra veckor innan parterna kom överens efter medling.

Lågt opinionsstöd

Detta var den första strejken sedan förhandlingsrätten trätt i kraft men den fick inte något allmänt stöd i opinionen då den uppfattades handla om högavlönade akademiker. Lärarstrejken skulle emellertid följas av flera konflikter på arbetsmarknaden under 1970- och 1980-talet, inte minst 1989 års lärarstrejk.

Sveriges lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet hade tagit fram ett gemensamt lönepolitiskt program som krävde reallöneskydd, standardförbättringar och utjämning mellan lärarkategorierna – man ville att avståndet mellan högst och lägst betald lärare skulle halveras på tio år.

Konflikt 1971

Under sjuttiotalets stora arbetsrättsliga reformer flyttades fokus till arbetsmiljö, medbestämmande och pedagogiskt inflytande. Medbestämmandelagen (MBL) förstärkte lärarnas organisationer genom att fackliga förtroendemän kunde utses på arbetsplatser och på betald arbetstid företräda medlemmarna.

MBL gav lärarna inflytande i den kommunala beslutsprocessen och fackrepresentationen avskaffades i skolstyrelserna.

Statstjänstemännens löner – och därmed lärarnas – släpade efter och förhandlingarna ledde till att TCO-S (TCO:s statstjänstemannasektion) 1971 varslade om konflikt för 13 000 medlemmar varav 5 000 var lärare och skolledare.

Även SACO och SR (Statstjänstemännens Riksförbund) varslade om konflikt för 3 000 medlemmar. Arbetsgivarna svarade med lockoutvarsel för 28 000 lärare och skolledare.

Utvidgad konflikt

Konflikten bröt ut och lockouten trädde i kraft. När förhandlingar upptogs igen krävde SACO undantag från lockouten för sina medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Detta godkändes inte och konflikten utvidgades genom ytterligare lockoutvarsel av SRs medlemmar inom försvaret.

Konflikten som också störde tågtrafiken och ledde till störningar inom industrin ledde till slut till att regeringen stiftade en stopplag vilket innebar ett bakslag för respekten för de fackliga organisationernas nyvunna förhandlings- och konflikträtt.

Ett förslag till överenskommelse nåddes, men Sveriges Lärarförbund ansåg inte att utfallet av avtalet för småskollärarna var acceptabelt. Avtalet tecknades trots detta av TCO-S och väckte starka protester bland lärarna i Sveriges Lärarförbund.

1970-talets reformer

Under 1970-talet fortsatte förändringarna med SIA-utredningen (Skolans inre arbete), som syftade till att förbättra skolmiljön och minska elevernas uppdelning efter prestation.

Fler nya lagar kom: lagen om anställning (LAS), lagen om facklig förtroendeman (FFM-lagen), arbetsmiljölagen (AML), jämställdhetslagen m fl. Det innebar att avtal kunde slutas som kopplades till lagstiftningen och gav lärarna och övriga offentliganställda inflytande över frågor om verksamheten och arbetsvillkor.

Lärarorganisationerna byggde ut sina lokalavdelningar där fackliga förtroendemän med stor kunskap om de nya lagarna och avtalen utbildade ombud på arbetsplatserna.

Med 1980 års läroplaner får lärare också ett om dock begränsat inflytande över innehållet i dem. Skolledarnas roll blir tydligare och inriktat mot lokal skolutveckling. Föräldra- och elevinflytandet ökar.

Demokrati- och inflytandefrågor motiverar framför allt dessa förändringar. Staten delegerar med andra ord såväl den ekonomiska styrningen som den ideologiska. Den kontrollerande styrningen försvagas.

Turbulent 80-tal

1980 var inflationen rekordhög och för att få reallöneskydd yrkade lärarna på höjningar runt 12–15 procent. Den borgerliga regeringen hade lagt en rad förslag som hotade de offentliganställdas förhandlingsrätt. Alla typer av regeringsinblandning och samhällskontrakt avvisades av lärarna.

Begrepp som ”tärande” och ”närande” sektorer användes för att motivera en bättre löneutveckling i den konkurrensutsatta industrin än för de offentliganställda.

Konflikten bröt ut och blev omfattande på lärarområdet. Efter tre veckors strejk tecknades till slut avtal på mellan 9 och 10 procent i löneökning – mindre än kravet och det var tveksamt om målet med strejken uppnåddes.

TCO-S vill ta strid

Det avtal som träffades för 1984 och 1985 innehöll s.k. prisutvecklings- och löneutvecklingsgarantier. Men löneglidningen och prisutvecklingen översteg prognoserna. Regeringen hävdade att kompensationskravet skulle äventyra samhällsekonomin.

TCO-S var den enda förhandlingskartell på offentligområdet som var berett att ta en strid mot arbetsgivarna i denna fråga. SFL och SL fick inte de övriga organisationerna i den kommunala kartellen KTK med sig.

Arbetsgivarna tecknade avtal med SACO-S för Lärarnas riksförbund som gav adjunkterna en höjning av slutlönen. Detta i avsikt att sätta press på TCO-S lärargrupper.

Lockout

Arbetsgivarna varslade om storlockout – 100 000 medlemmar i TCO-S-förbunden varav 60 000 lärare. Efter stor turbulens både på regeringsnivå och livlig debatt i massmedia tog till slut Olof Palme initiativ till förhandlingar som ledde till att en av de största konflikterna på statens område var över.

Utfallet var inte i nivå med TCO-S yrkande men ledde till att även lärarna på det kommunala området kunde omfattas av ett avtal med höjningar som inte yrkats av KTK.

Även SFHLs medlemmar togs ut i strejk vid sju folkhögskolor och 430 medlemmar berördes av blockad. Strejken vann inte odelat stöd i SFHL:s medlemsled. Några lärare tyckte att det var en lyxkonflikt i ett av världens rikaste länder.

Negativt med olika avtal

En av erfarenheterna från konflikten för Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet var att den visat på nackdelarna med att ha medlemskollektivet fördelat på två stora olika avtalsområden.

Eftersläpningen i löneutvecklingen för de offentliganställda lärarna blev på nytt stötestenen i 1986 års avtalsrörelse. Svenska Facklärarförbundet tog ut stora medlemsgrupper inom förskola och fritidshem och övriga förbund inom TCP-S och KTK förberedde konfliktåtgärder för stora medlemsgrupper men efter en månad träffades avtal.

LR går i strejk

Vid 1989 års avtalsrörelse erbjöds lärarorganisationerna ett treårigt avtal med höjda löner, men också ett principiellt skifte: kommunerna skulle ta över arbetsgivaransvaret för skolans personal från 1991. Förslaget innebar samtidigt krav på längre närvarotid i skolan och fortbildning under ferier.

Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet var positiva, men Lärarnas Riksförbund avvisade budet och menade att kommunaliseringen var en politisk fråga – inte en facklig. Kommunaliseringen togs ut ur avtalsförhandlingarna och undervisningsminister Göran Persson lade istället fram en proposition i frågan.

Kommunaliseringen genomförs

Lärarnas Riksförbund gick ändå ut i strejk i november som avslutades i december då SACO-S accepterade slutbudet. Då hade riksdagen redan beslutat genomföra kommunaliseringen.

Det nya avtalet gav samtliga grundskollärare en slutlön på 16 900 kronor, med något längre upptrappning för låg- och mellanstadielärare.

1989 års avtalsrörelse blev den mest framgångsrika i SL:s historia p.g.a. att många av de tidigare orättvisorna mellan högst och lägst betalda lärare försvann.

Bortsett från den konflikt som Lärarnas Riksförbund utlöste blev detta slutet på en turbulent förhandlingsperiod med hög inflation och mycket blygsamma utfall av de många konflikterna under 70- och 80-talen.

Högre reallöner

Denna period skulle komma att avlösas av nya strategier från såväl regering som parterna för att hålla inflation och räntor på lägre nivåer under 1990-talet och början av 2000-talet.

Detta ledde till låga nominella löneökningar men stora reallöneförbättringar för lärarna och övriga löntagare för första gången på flera decennier. Beslutet att inrätta Medlingsinstitutet 2001 med uppdraget att verka för en väl fungerande lönebildning där den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande, bidrog också till denna utveckling.

En annan orsak till de förbättrade reallönerna är den finans- och räntepolitik som tillämpats på 1990- och 2000-talen.

Diskussion om gymnasiet

1991 presenterar Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet sin gemensamma syn på utvecklingen i gymnasieskolan för utbildningsutskottet. Ambitionen måste vara att skapa en gymnasieskola med målsättningen att alla elever ska kunna uppnå grundläggande högskolebehörighet.

De båda organisationerna anordnar en rikskonferens om yrkesutbildningen där temat är samverkan med företrädare för näringslivet och högskolan kring förändringar av olika yrkesområden. Lärarnas Riksförbund motsätter sig dock förslagen om gymnasieskolans linjeutformning. Lärarförbundet är positivt.

Under 1990-talet förändrades lärarnas villkor i grunden genom kommunaliseringen av skolan. Det som förut var en statlig tjänstemannakår blev kommunalt anställda med varierande villkor. Den fackliga kampen kom att handla om likvärdighet, yrkets status och löneutveckling.

På 2000-talet fortsatte lärarna att driva frågor om professionell status och likvärdiga villkor. Lärarförbunden betonade i denna period behovet av en långsiktig lönestruktur som premierar erfarenhet och ansvar.

Reformen med lärarlegitimation 2011 och införandet av karriärtjänster 2013 var en facklig framgång och en ny fas där staten försökte stärka läraryrkets attraktivitet.

Samtidigt ökade lärarnas arbetsbelastning och administrativa krav, vilket ledde till krav på bättre arbetsmiljö och mer tid för undervisning.

Större samordning

Frågan om statligt huvudmannaskap drevs först av Lärarnas Riksförbund, senare även av Lärarförbundet. Förbunden uppträdde därmed allt oftare med gemensamma krav på statligt ansvar, likvärdighet och minskad administrativ börda.

Genom samordning i Lärarnas Samverkansråd – ett gemensamt organ för Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund i förhandlings- och utbildningspolitiska frågor drev förbunden gemensamma krav på statligt ansvar och stärkt lärartäthet.

Lärarfacken blev också alltmer engagerade i internationella utbildnings- och fackliga nätverk genom Education International och nordiska samarbetsorgan.

Enandet

Mot slutet av 2010-talet intensifierades arbetet att samla lärarkåren i en gemensam organisation. Lärarförbundet anslöt sig till Saco 2021 och efter medlemsomröstningar och kongressbeslut bildades Sveriges Lärare 2023 som samlar alla lärargrupper i ett förbund.

Därmed avslutades mer än ett sekel av organisatorisk uppdelning – ett fackligt enande som markerade både kontinuitet och förnyelse i den svenska lärarrörelsens historia.

Kampen under mer än 150 år har handlat om löner och arbetsvillkor men även om status, inflytande och professionell självständighet. En yrkesgrupp med stora skillnader i lön och anseende erövrade steg för steg förhandlingsrätt, mer jämställda villkor och en röst i utbildningspolitiken.