Folkhögskolans historia

Folkhögskolan är en nordisk skolform för vuxenutbildning. När de första svenska folkhögskolorna startade var det en reaktion på den kunskapssyn och pedagogik som präglade läroverken. Man ville skapa en medborgarskola där den enskilde kunde ta makten över sitt eget liv och tillsammans med andra påverka och förändra samhället.

Folkhögskolan som skolform växte underifrån, inte ovanifrån från myndigheterna, för att sprida bildning i de breda folklagren. Det fanns ingen fastställd läroplan och inte heller någon speciell lärarutbildning. Lärarna fick därmed en betydelsefull roll och stort ansvar för folkhögskolans utformning.

Folkrörelser

De första svenska folkhögskolorna grundades 1868 med dansk förebild. Från 1900-talet blev folkhögskolorna förknippade med arbetarrörelsen med skolor som Brunnsvik, som bildades 1906. Efterhand tillkom fler folkrörelser som huvudman: föreningar, stiftelser eller ideella organisationer. Vissa folkhögskolor drivs av regioner. Stora delar av skolornas verksamhet finansieras med allmänna medel.

Folkhögskolan har spelat en viktig roll för många ungdomar och vuxna som av olika anledningar inte fullföljt sin grundutbildning eller som velat specialisera sig inom ämnen som inte rymts inom det reguljära skolan. Många har fått en andra chans att bilda och utbilda sig och många svenska författare har studerat på folkhögskola.

Folkhögskoleanda

Den s k folkhögskoleandan har beskrivits som ”en närhet mellan eleverna, mellan elever och lärare och mellan lärare.” Folkhögskolan som fri och frivillig skolform har alltsedan bildandet strävat efter att stå fri från centrala regleringar och värnat om de demokratiska formerna för styrning av skolorna. Det övergripande målet har varit allmän medborgerlig bildning.

1868 startade den första folkhögskolan i Sverige, Hvilan, av bonden Ola Andersson i en landsvägskrog i Skåne. Geologen Leonard Holmström, 27 år, blev rektor med löfte om att han fick ägna halva året åt sin geologiska forskning. Han kom att stanna i 40 år som rektor och hans hustru Hedvig blev husmor på skolan. Tillsammans skapade de urtypen för den svenska folkhögskolemiljön. Ola Andersson blev ordförande i styrelsen för skolan och sedermera i egenskap av riksdagsman en varm förespråkare för folkhögskolans värden och motionerade om statsbidrag 1872. 

De första folkhögskolorna finansierades genom stöd- eller garantiföreningar som samlade in pengar på landsbygden. När statsbidraget kom fick Landstingen yttra sig över ansökningarna och fördela det statliga bidraget. En annan skånsk folkhögskola, Önnestad, grundades av prosten C B Bergman som ivrade för högre folkskolor på landsbygden. 1886 startade Södra Kalmars läns folkhögskola som fick landstinget som huvudman och ensam finansiär.

Bestämmer inriktning

När landstinget ville göra folkhögskolan i Ebbetorp (nuvarande Högalid) till en examensskola och ge betyg uppstod en strid om folkhögskolans fria och frivilliga policy. Lärarna och föreståndaren vann till slut striden och sedan dess har inte folkhögskolornas rätt att utforma undervisningen och bestämma skolans inriktning ifrågasatts.

Folkhögskolemötet 1898 krävde ökade statsbidrag och ökade anslag för att klara högre lärarlöner. Det ledde till att folkhögskolorna 1900 fick höjda statsbidrag och anslag till lärarutbildning.

Järna folkhögskola 1888.

Kring sekelskiftet fanns 30 folkhögskolor och eleverna kom inte längre enbart ur bondebefolkningen. Många arbetarungdomar sökte sig dit och de framväxande folkrörelserna började grunda sina egna folkhögskolor.

1902 tillsattes en löneregleringskommitté för statsanställda som fick igenom att folkhögskolelärarnas anställningstid på folkhögskolor skulle räknas vid anställning vid läroverk. Detta var ett steg på vägen mot uppvärdering och likställighet med övriga lärare.

Trots att många lärare rekryterades från universiteten var lärarlönerna låga. Lönerna bestämdes helt enväldigt av varje skolas styrelse och skiftade mycket. Det var inte ovanligt att rektorerna, som ofta var disputerade, hade flera gånger högre lön än en lärare vid skolan. De kvinnliga lärarna hade ännu lägre lön. En manlig folkhögskollärare kunde ha en årslön på 1 400 kronor, en kvinnlig lärare hade 1 200 kronor.

Inga graderade betyg

En statlig lönereglering sågs av många som ett hot mot folkhögskolans frihet, samtidigt som andra såg det som en nödvändighet för att kunna rekrytera och behålla duktiga lärare. 1906 års folkhögskolemöte i Jönköping ställde krav på likställighet med lärarna i de allmänna läroverken och garantier mot godtycklighet vid anställning och avskedande. 

Genom folkhögskolereformen 1912 kopplades villkoret för statsbidrag till folkhögskolan till att lärare anslöts till pensionsanstalten. Styrelsernas rätt att tillsätta och avskeda lärare inskränktes genom inrättande av en folkhögskoleinspektör som måste höras innan en lärare anställdes eller entledigades.

På folkhögskolemötet i Västerås 1913 antogs en resolution om att folkhögskolan inte skulle ge graderade kunskapsbetyg.

Medborgarskola

Folkhögskolan utvecklades från en ”bondehögskola” till en medborgarskola på 1920-talet dit även ett växande antal arbetare sökte sig. Antalet skolor ökade från 30 till 52 och antalet elever fördubblades. Kvinnliga elever studerade på folkhögskolorna redan på 1880-talet, men långt in på 1920-talet fanns det fortfarande många skolor som inte tog emot kvinnor.

Från 1920-talet började folkhögskolan räknas in i den offentliga sektorn. Arbetarungdomarna som sökte sig i större antal till folkhögskolorna hade erfarenhet av folkrörelsearbete och ställde krav på elevdemokrati.

Sigtuna folkhögskola, som startade 1917 av Manfred Björkquist, kallades för en kyrklig folkhögskola. Nu började begreppet rörelseskola att användas. Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och olika kristna samfund startade sina folkhögskolor.

Allt fler elever

Rörelseskolorna blev fler under 1920- och 30-talen. Hola och Brunnsvik skylldes för att vara ”socialisthärdar” och fick under en tid indragna bidrag. Depressionen innebar en nedgång men på 30-talet kom kurser för arbetslös ungdom som ledde till kraftig ökning i elevantalet.

1942 knöts löneregleringen till prisutvecklingen och likalön infördes, men fortfarande var lönerna inte statligt reglerade. En undervisningsskyldighet stadgade att ämneslärarna skulle undervisa 24 timmar per vecka. Kampen för statlig lönereglering för folkhögskollärarna fortsatte.

De kvinnliga lärarna var under 40-talet i minoritet i kåren. Av de ordinarie lärarna var 1942 endast 5 kvinnor och 101 män trots att de kvinnliga eleverna var i majoritet vid många skolor.

Under 1950-talet upplevde folkhögskolan en kris. Lärarna flydde till andra skolformer för att få bättre villkor. Svenska Folkhögskolans Lärarförening (SFHL) förde en kamp för att lärarnas villkor skulle förbättras och att den statliga löneregleringen skulle införas för dem vilket också skedde 1950–1954. Övningslärarna fick dock inte samma villkor som ämneslärarna. Statsbidragen utgick med 90 % till lärarlönerna och pensionerna. Undervisningsskyldigheten skulle vara 24–28 timmar per vecka för de ordinarie lärarna och 18–22 timmar för rektor.

De stora skolreformerna med en enhetsskola påverkade även folkhögskolan. Skolformen tillgodosåg nya behov, som komplettering och en andra väg in i det formella utbildningssystemet för många ungdomar som lämnat folkskolan utan tillräckliga förkunskaper för högre utbildning och för arbetslösa ungdomar som ersättning för en grundläggande utbildning. Detta ledde till krav på betyg och formella kurser som sågs som en motsättning till de gamla idealen om medborgarfostran och personlighetsutveckling.

Eget kompetensvärde

Folkhögskolan behövdes i det nya utbildningssverige. Folkhögskolereformen 1957 innebar att folkhögskolan skulle ges stor frihet att anpassa sig till den nya grundskolan och statsbidraget höjdes kraftigt och ett byggnadsbidrag gavs till förbättring av gamla lokaler. I den nya stadgan gavs lärarna utvidgat inflytande i skolornas styrning och lärarrådets ställning vid skolorna stärktes.

1957 beslöts att studieomdömen skulle utfärdas med omdömena Mindre god, God, Mycket God och Utmärkt. 1966 fick folkhögskolan ett eget s.k. kompetensvärde. 8-årig folkskola + ett år på folkhögskola, och 7-årig folkskola + 2 årskurser på folkhögskola gav samma behörighet som 9-årig grundskola.

Under 1970-talet kom flera stora vuxenutbildningsreformer som påverkade folkhögskolan: studiestöd för vuxna, vidgad vuxenutbildning, behörighetsregler för antagning till högskolan och utbildning för arbete. Folkhögskolorna började få antagningsproblem till den allmänna kursen och andelen deltagare med psykiska och sociala problem ökade.

Alternativ skolform

1977 kom en ny folkhögskoleförordning som underströk att skolformen skulle vara ett alternativ till Komvux, bidra med viss arbetsmarknadsutbildning, ge yrkesutbildning inom den kulturella sektorn och anordna fritidsledarutbildning, samt ge fortbildning till rörelsernas ledare, förtroendevalda och funktionärer.

Styrformerna på skolorna var demokratiska med skolstämmor, lärarråd, kursråd och elevråd.

Folkhögskolereformen 1991 innebar en övergång från statlig regelstyrning till målstyrning av bidragen till folkhögskolor och studieförbund. Ett folkbildningsråd skulle inrättas för att överta de uppgifter som Skolöverstyrelsen tidigare haft. De statligt reglerade lärartjänsterna upphörde, statsbidraget schabloniseras och folkhögskoleförordningen slopas. Regler om tjänster, behörighet, skyldigheter och rättigheter, lärarråd, kurser, överklaganden m m slopades. Detta skulle skötas av huvudmännen och det skulle bli möjligt att ha en gemensam styrelse för flera skolor. Det innebar att styrningen decentraliserades.

1996 kom en statlig utvärdering av folkbildningen: SOU 1996:159 och året därpå en ny folkbildningsproposition och folkhögskoleförordning

Då kunskapslyftet startar 1998 gjordes en satsning med 100 000 vuxenutbildningsplatser och 30 000 högskoleplatser. 10 000 av dessa gavs till folkhögskolorna. 

Samtidigt som nya resurser tillfördes fanns risken för en förflackning av folkhögskolornas mål. Det fördes en mycket omfattande debatt och SFHL tog fram ett eget folkbildningsprogram för 2000-talet som diskuterades brett i hela förbundet.

Foto. Sven Oredson

Under 2000-talet har folkhögskolan fått en skärpt statlig reglering och efter 2010-talet har staten och Folkbildningsrådet skärpt uppföljning och kontroll av statsbidrag.

Under 2020-talet har folkhögskolorna drabbats av kraftiga neddragningar i de statliga anslagen. Skolor har tvingats minska lärarresurser, ställa in kurser och säga upp personal. Folkhögskolornas företrädare framhåller att skolformens frihet och särart hotas när ekonomin pressas.