Läraryrkets utveckling

Lärarnas strävan efter att själva få utforma sitt yrke löper som en röd tråd genom yrkets historia. Vad innebär det att vara lärare? Frågan har fått olika svar i olika tider och läraryrket är i ständig förändring. Läraryrket har länge setts som ett yrke med särskilt ansvar – både för individen och för samhället.

Lärarrollen har formats av könsroller, klassbakgrunder, utbildningsvägar och av skiftande syn på kunskap, bildning och löner.

Kamp för professionen

Här kan du läsa om kampen för professionalisering och motsättningar mellan lärarkategorier – men också om den starka lojaliteten med yrket och uppdraget. Från seminariernas fostrande gemenskaper till dagens krav på individuell anpassning och pedagogisk mångsidighet.

I äldre tider var ofta läraren en av de bäst utbildade personerna i byn eller i socknen. I takt med att utbildningsnivån har höjts i samhället har inte lärarna längre sin status enbart på grund av sitt vetande. Likväl är läraryrket fortfarande ett av samhällets viktigaste yrken.

Skiljelinje mellan lärarkategorier

Länge sågs läraryrket som ”kall” – inte ett yrke. Ju fler kvinnorna blev i yrket, desto mer argumenterades för att de skulle ha lägre lön vilket länge splittrade folkskollärarkåren.

En stark skiljelinje gick även mellan lärarna i folkskolan och läroverken. Läroverkslärarna var en akademisk elit, förknippad med bildning och statlig tjänstemannaroll medan folkskollärarna hade begränsad utbildning och betydligt lägre lön.

Lönefrågan har därför varit intimt sammankopplad med synen på yrket och olika lönereformer har genomförts genom tiderna.

Förskolläraryrket växte fram som ett av få möjliga professionella fält för kvinnor. En yrkesidentitet skapades som kombinerade pedagogik, omsorg och moralisk fostran.

I flickskolorna blev lärarrollen ett uttryck för samtidens ideal om kvinnlighet och lydnad. Kvinnliga lärare förväntades fostra snarare än att bilda, och undervisningen präglades av moral, ordning och anpassning.

Vägen mot yrkesetik

Med skolreformerna under 1900-talets andra hälft skapades enhetsskolan. Lärarna hade varit experter i de stora skolpolitiska utredningarna på 40-talet. Nya läroplaner och en växande lärarkår innebar att lärarna förväntades anpassa sin undervisning. Samtidigt splittrades lärarkåren i synen på skolans uppdrag: Skulle man bevara det gamla bildningsidealet eller omfamna ett nytt, mer individualiserat och jämlikt synsätt?

Som en del i lärarfackens professionssträvan har lärarfacken arbetat för en auktorisation. Det ledde 2006 till att en statlig lärarlegitimation inrättades. Lärarfacken har också arbetat med etikfrågor som utmynnade i en gemensamt formulerad yrkesetik år 2001: Lärares yrkesetik. Det är ett samlat dokument som än i dag sätter ramarna för lärarens ansvar gentemot elever, samhälle och sig själv.

Reformer för yrket

2013 kom karriärtjänstreformen och 2016 genomfördes lärarlönelyftet. Målet var att höja läraryrkets attraktionskraft och stärka yrkesstoltheten. Karriärtjänster som förstelärare och lektor innebär högre lönenivåer.

Svaret på frågan om vad det innebär att vara lärare omvärderas och utvecklas hela tiden. Läraryrket består, men omdefinieras med tidens gång och samhällets utveckling.

När folkskolan infördes på 1840-talet var läraryrket lågt värderat. Folkskollärarna hade begränsad utbildning, låg lön och undervisade ofta under svåra villkor på landsbygden. De hade liten kontroll över undervisningens innehåll och saknade koppling till akademisk forskning.

Trots detta utvecklades tidigt en stark yrkesidentitet och en rörelse för att höja yrkets status. Folkskollärarseminarier etablerades, lärarna organiserade sig i föreningar och deltog i lärarmöten där pedagogiska och fackliga frågor diskuterades. Genom tidningar, debatter och politiskt engagemang – inte minst i riksdagen – formade de en gemensam yrkesidentitet och fick inflytande över skolans utveckling.

Yrket som ett ”kall”

Läraryrket är ett av de yrken, som liksom exempelvis präst-, läkar- eller sjuksköterskeyrket traditionellt har räknats som ett ”kall”. Att bli lärare var inte bara ett yrkesval – det var att tjäna ett högre syfte och innebar ett särskilt engagemang. Redan på 1800-talet beskrevs läraren som ansvarig inför familjen, samhället och kyrkan. I folkskolans stadgor användes ordet ”kall” ända in på 1950-talet.

Läraryrket ansågs som särskilt lämpat för kvinnor och därmed också lämpligt att stämpla som ett ”kall” och inte ett yrke. Från 1859 kunde kvinnor få lärartjänster – men med sämre villkor. Folkskollärarinnor organiserade sig för att kräva lika rättigheter, men mötte motstånd från myndigheter och manliga kollegor.

Folkskollärarnas väg mot professionalisering

Folkskollärarna fick sin yrkesutbildning på lärarseminarierna som blev viktiga för att forma en gemensam kultur, och många folkskollärare spelade en aktiv roll i samhällsbygget under sekelskiftet 1800–1900-talet. De blev politiker, inspektörer och byråkrater – och gjorde lärarkåren synlig både som kunskapsförmedlare och som samhällsaktörer. Lärarna och deras organisationer var ledande i det professionella samtalet. De deltog bland annat i de stora skolpolitiska utredningarna på 40-talet.

Läroverkslärarna – från elitposition till identitetskris

Läroverkslärarna hade från början en annan position. De arbetade i de statliga högre skolorna för pojkar, hade hög akademisk utbildning och en självklar plats i det bildade samhället. De representerade en traditionell ämbetsmannakår och exklusiv kunskap. Deras undervisning i klassiska ämnen bar ett arv från medeltidens lärdomsskolor, och de betraktades som auktoriteter i samhällets övre skikt.

Läroverkslärarna hade en längre utbildning i olika ämnen på universitets- och högskolenivå som från 1940-talet kunde kompletteras med en ettårig kurs i pedagogik och psykologi. Ända fram till 1989 fanns mycket stora skillnader i lön och undervisningsskyldighet mellan de olika lärarkategorierna.

Under 1900-talets början började även deras roll förändras. Nya ämnen som moderna språk, naturvetenskap och samhällskunskap utmanade de klassiska idealen. Allt fler lärare såg yrket som en livskarriär och banden till kyrkan försvagades.

”Lektorsdebatten”

Frågan om gemensam lärarexamen, tjänster och tjänstetitlar hade diskuterats i läroverkslärarkretsar alltsedan mitten av 1800-talet. 1919 blommade den s.k. lektorsdebatten upp inom Läroverkslärarnas Riksförbund om gränsdragningen mellan adjunkter och lektorer.

Samtidigt var kåren splittrad. Det fanns ingen gemensam lärarutbildning, och många identifierade sig mer med sina akademiska ämnen än med läraryrket som sådant. Trots detta växte en ny yrkesidentitet fram, med tidskrifter, lärarmöten och till slut en riksorganisation som signalerade att också denna kår ville tala i professionella termer.

Lärare i flickskolan

Lärarrollen i flickskolan var starkt präglad av kön och samhällsideal. Män undervisade främst på gymnasiestadiet och hade akademisk bakgrund, medan kvinnor undervisade i de lägre klasserna och var utbildade vid lärarinneseminarier eller fackskolor. De kvinnliga lärarna var ofta ogifta och förväntades inte bara undervisa, utan också fostra flickorna i lydnad, plikt och anpassning. Pedagogiken betonade samarbete, ordning och moral – snarare än prestation och konkurrens. Lärarna fungerade som förebilder och väktare av borgerliga ideal om kvinnlighet, bildning och socialt ansvar.

Förskolläraryrket professionaliseras

I sekelskiftet 1800-1900-talet växte förskolläraryrket fram som ett av få yrkesområden där kvinnor kunde etablera sig professionellt. Det framställdes som ett kall – ett arbete som passade just kvinnor, både till läggning och ansvar. Män utestängdes i praktiken från yrket. Detta legitimerade att kvinnor kunde arbeta utanför hemmet, samtidigt som de förblev inom ett område som sågs som en förlängning av moderskapet.

Utbildningen spelade en avgörande roll i yrkets professionalisering. De första seminarierna kombinerade teori med praktik i barngrupper. Här växte en stark gruppkultur fram, med ett gemensamt språk, en tydlig yrkesetik och stark identifikation med uppdraget.

Förskolläraryrket blev en frizon där kvinnor kunde utvecklas professionellt – utan att utmana rådande könsnormer. Denna strategi innebar samtidigt att kvinnorna själva bejakade könsuppdelningen.

Förskolläraryrkets historia är en berättelse om kvinnligt initiativ, om hur utbildning, yrkesidentitet och gemenskap kan forma en profession i skuggan av, men också i motstånd mot, samhällets dominerande normer. När förskolan förstatligades under 1960-talet innebar det ett skifte och förskolan kom att styras enligt nya principer.

Skolreformer och nya villkor

1960-talets stora skolreformer förändrade lärarnas yrkesroll i grunden. Folkskolan, flickskolan och läroverket ersattes av en gemensam grundskola, och lärarna fick nya uppgifter i en mer demokratisk och jämlik skola. Staten tog över styrningen av utbildningen, och lärarna blev en del av ett mer centraliserat system.

Forskare menar att detta både stärkte och försvagade lärarkårens professionalitet. Å ena sidan tydliggjordes lärarens roll som samhällsbärare och välfärdsarbetare. Å andra sidan förlorade lärarna delar av sin autonomi, samtidigt som deras kunskapsmonopol urholkades när fler i samhället fick högre utbildning.

En ny professionalitet?

Under 1970- och 80-talen ökade kritiken mot skolan, samtidigt som lärarnas fackliga möjligheter stärktes. Men professionens enhetlighet försvagades när kraven på gemensam utbildning luckrades upp, och när andra aktörer – föräldrar, politiker, medier – fick större inflytande över skolan.

På 1990-talet återkom dock kraven på en ny professionalisering. Lärarförbunden började tala om lärarauktorisation, yrkesetik och behovet av egen forskning. Men dagens lärare verkar i en helt annan kontext än tidigare: med decentralisering, marknadsstyrning och krav på individanpassning.

Ämneslärarrollen i förändring

Under perioden 1960–1985 växte ämneslärarkåren snabbt i takt med skolreformer och utbyggd ungdomsutbildning vilket ställde höga krav på anpassning. Samtidigt blev lektoraten – tidigare en karriärväg – allt färre i förhållande till lärarkårens storlek, vilket bidrog till att ämnesläraryrkets koppling till akademin försvagades.

Kåren präglades av spänningar mellan olika synsätt. En del lärare, ofta med läroverksbakgrund, var kritiska till reformerna och menade att ämneskunskaperna urholkades. Andra såg reformerna som ett steg mot modern pedagogik och jämlik utbildning. En tredje grupp var kritisk mot både läroverket och den nya skolan och ansåg att båda formade arbetskraft snarare än samhällsmedborgare.

Lärarnas yrkesutveckling kan delas upp i det kollektiva projektet att stärka lärarprofessionen genom auktorisation, etiska riktlinjer och förstärkt vetenskaplig anknytning samt i det individuella projektet där  den enskilda läraren förväntas  själv bygga upp en egen pedagogisk portfölj och sköta sin egen individuella löneförhandling.

Vad är det som gör ett yrke till en profession? En viktig del är en gemensam yrkesetik – värderingar och principer som vägleder hur man utövar sitt arbete.  För lärare rör det sig om frågor som ansvar, integritet, respekt för elever och samhällets uppdrag. Yrkesetiken växte fram successivt.

1994 tog Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund initiativ till att formulera gemensamma etiska principer för lärare. De antogs 1999 och blev ett avstamp för att stärka lärarnas yrkesidentitet. Med Lärares Yrkesetik, som lanserades 2001, fick lärarkåren ett samlat dokument som än i dag sätter ramarna för lärarens ansvar gentemot elever, samhälle och sig själv.

Arbetet lever vidare bland annat genom webbplatsen lararesyrkesetik.se, som samlar kunskap, uttalanden och material för lärare i etikfrågor.

Idén om yrkesidentitet

Under 1900-talets första hälft saknades en gemensam lärarprofession i Sverige. Lärare i olika skolformer hade skilda uppdrag och var organiserade i många olika fack. Idén om en gemensam yrkesidentitet började ta form först efter flera decennier av skol- och utbildningsreformer från 1950-talet och framåt. Viktiga steg mot en samlad lärarkår togs bland annat 1977 då flera lärarutbildningar integrerades i högskolesystemet, och i början av 1990-talet när nya lärarutbildningar infördes som täckte bredare årskursintervall.

Samtidigt förändrades lärarrollen. Yrket gick från att vara starkt professionellt i början av 1900-talet till att avprofessionaliseras under efterkrigstiden – för att på 1990-talet snabbt ”chockprofessionaliseras”. Den statliga styrningen via regler ersattes av målstyrning, decentralisering och ökade krav på individanpassad undervisning. Lärare blev inte längre bara kunskapsförmedlare utan skulle också skapa förutsättningar för varje elevs lärande.

En yrkesetik formuleras

Behovet av en gemensam yrkesetik blev tydligt. I samband med fackens avtal 1996 – Avtal 2000 – tog Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund på sig att formulera yrkesetiska principer. Arbetet involverade seminarier, remissrundor och forskarkontakter, och 2001 antogs Lärares Yrkesetik gemensamt av de två förbunden som trycktes och spreds via facktidskrifterna.

För att skapa förankring bland lärare utbildades seminarieledare som höll över 1 000 lokala seminarier där lärarna fick diskutera och tillämpa etiken på vardagsnära dilemman. Yrkesetiken presenterades också vid stora lärarkonferenser som Skolforum. 2004 publicerades en antologi – Etik i princip och praktik – där forskare belyste olika delar av yrkesetiken, ofta i relation till konkret lärararbete.

2006 inrättades Lärarnas yrkesetiska råd, ett fristående organ med lärare och forskare, som från 2007 började ge offentliga uttalanden i aktuella frågor och startade en egen webbplats. Rådet satte fokus på teman som bedömning, sociala medier och religionsfrihet i skolan. 2018 släpptes en ny antologi, Läraren och yrkesetiken, där texterna kompletterades med reflektioner från yrkesverksamma lärare.

Etiken spelar roll

Efter att fackförbunden slogs ihop till Sveriges Lärare 2023 förvaltas Lärares Yrkesetik av det nya förbundet. Etiken har fortsatt spela en viktig roll i skoldebatten. När regeringen 2024 lade fram ett förslag om angiveriplikt för lärare i fråga om papperslösa elever, motsatte sig både förbundet och det yrkesetiska rådet detta med hänvisning till Lärares Yrkesetik. Etiken betonar att lärare ska följa sitt samhällsuppdrag – men bara så länge det inte strider mot yrkesetiska principer. Det historiska exemplet från Norge under nazitiden har ofta lyfts som illustration av detta etiska ansvar.

Framåt handlar utvecklingen om hur Lärares Yrkesetik ska synliggöras och stärkas i både lärarkår, myndigheter och samhällsdebatt – inte minst för att bidra till en likvärdig skola och en stark profession.

Lärarlegitimation 

En profession kännetecknas av krav på utbildning, etiska riktlinjer och exklusiv rätt att utöva yrket. Som en del i lärarfackens professionssträvan förespråkade lärarfacken en auktorisation, men när alliansregeringen 2006 tillträdde inrättades i stället en statlig lärarlegitimation, som trädde i kraft 2011. Den innebar att endast legitimerade lärare fick undervisa och sätta betyg – och att legitimationen kunde dras in vid brott, olämplighet eller oskicklighet.

Lärarnas yrkesetiska råd deltog i diskussionerna om vad som bör räknas som tillräcklig grund för att frånta en legitimation. De ansåg att även yrkesetiska brister, inte bara juridiska, kunde vara relevanta. Ett stödmaterial togs också fram för att hjälpa nya lärare att reflektera över yrkesetiken under den introduktionsperiod som då krävdes för att få legitimation. Introduktionskravet togs senare bort, men rätten till mentor finns kvar.

1800-talet 

1842 års folkskolestadga angav att lärarens årslön var 16 tunnor spannmål, varav hälften skulle betalas i natura och hälften i form av pengar. Den ekonomiska ersättningen var låg och i lärarpressen diskuterades återkommande lärares begränsade förutsättningar.

För att dryga ut lönen förekom det att folkskollärare skaffade sig extrainkomster. I broschyren Biförtjänster for folkskollärare från 1891, beskrevs hur lärare på olika sätt kunde ”i väsentlig mån höja sin årsinkomst.” Bland annat nämndes privatundervisning, skriftställeri, att sälja livförsäkringar, insamla växter till läkemedel, biskötsel, pilodling, trädgårdsskötsel och fågeluppstoppning. Det förekom också att lärare fick motta gåvor av lokalbefolkningen, exempelvis i form av livsmedel.

Småskollärarnas löner låg under existensminimum – det var inte tillräckligt för att försörja en familj. I tjänsten ingick bostad och bränsle, men ingen sjukpension.

När Sveriges Allmänna Folkskollärarförening (SAF) bildades 1880 var förbättringen av lärarlöner redan då en central fråga.

1900-talets början

Statens kostnader för utbildning ökade mellan 1900 och 1920 från 14 till 21 procent av budgeten. Inflationen var nämligen så hög under första världskriget att priserna nära nog fördubblades.

Lönerna skilde sig åt mellan män och kvinnor. I samband med att Fridtjuv Berg 1905 blev ecklesiastikminister kom löneskillnaderna att ytterligare öka, genom en ny lönereglering som innebar att manliga lärare fick högre ålderstillägg. Detta kom att skapa en ökad splittring inom lärarkåren där de kvinnliga folkskollärarna i protest skapade en egen förening, Sveriges lärarinneförbund.

SAF kom dock fortsatt att driva en likalönelinje, vilket bidrog till att folkskollärarinnor fortsatte att vara kvar i förbundet. I protest mot denna likalönelinje bildades emellertid ett nytt förbund för manliga folkskollärare 1920: Folkskollärarnas riksförbund. Förbundet menade att SAF hade för liten förståelse för manliga lärares ekonomiska problem.

Ända fram till 1963 fanns en organisatorisk åtskillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare. Därefter slogs de samman i ett gemensamt förbund: Sveriges lärarförbund.

Årslönetabeller

• Folkskollärare 1904: Män: 900–1 350 kr. Kvinnor: 900–1200 kr. Småskollärare: 500–680 kr.
• Läroverkslärare 1904: Lektor: 4 000–6 000 kr. Adjunkt: 3 000–5 000 kr.
• Folkhögskollärare 1905-1906: Män: 1 400 kr. Kvinnor: 1 200 kr.
• Läroverkslärare 1910: Manliga lektorer: 5 800–6 800 kr. Kvinnliga lektorer 4 800–5 600 kr. Ämneslärare vid samskolor: 2 800–3 700 kr.
• Folkskollärare 1918: Män: 2 100–3 000 kr, Kvinnor: 1 900–2 500 kr, 
• Småskollärare 1918:Män: 1 400–1 850 kr. Kvinnor: 1 200–1 650 kr.
• Läroverkslärare 1918: Manliga lektorer: 5 800–6 800 kr, Kvinnliga lektorer: 4 800–5 600 kr, Manliga adjunkter: 4 300–5 800 kr. Kvinnliga adjunkter: 3 600–4 500 kr.

1900-talets senare del

Fram till 1990-talet var lärares löner statligt reglerade i ett tariffsystem. Lönen bestämdes av tjänstetyp och antal år i yrket, inte av prestation eller andra meriter. Löneskillnaderna var små och löneutvecklingen långsam.

Löneökningar skedde automatiskt ungefär var 18:e månad under cirka 25 år. Därefter var det centrala förhandlingar som styrde, ofta endast med inflationskompensation.

Det var dock relativt vanligt med olika lönetillägg. Utöver grundlönen kunde lärare få tillägg för övertid (t.ex. extra undervisningstimmar) och särskilda uppdrag som ämnesföreståndare, bibliotekarie eller utvecklingstjänster.

1990-talet

I samband med kommunaliseringen 1990 slöts nya avtal som på kort sikt höjde lönerna för medlemmarna i Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet. Lärarnas Riksförbund  gjorde en annan bedömning och tog strid mot reformen och tecknade inget särskilt avtal. Deras medlemmar fick inte samma villkorsförbättringar vilket ledde till att skillnaderna mellan olika lärargrupper minskade ytterligare.

1996 tecknades ett nytt avtal gällande lärares löner och villkor. SFL och SL hade slagits samman till Lärarförbundet och tillsammans med LR bildat Lärarnas Samverkansråd som avtalstecknande part. Avtalet innebar att de tidigare tarifflönerna togs bort och individuell lönesättning infördes. Arbetstiden reglerades på nytt och tidigare lönetillägg togs bort. Många kommuner saknade erfarenhet av individuell lönesättning, vilket ledde till att skillnaderna i praktiken förblev små. Samtidigt ökade lärarbristen, och nyanställda kunde ibland få högre lön än erfarna kollegor vilket ytterligare pressade lönestrukturen. Samtidigt hade lärare låga löner jämfört med andra yrken med liknande utbildningslängd, och låg rörlighet försvårade lönekarriärer.

Lägre löneutveckling

För lärare fanns få incitament för att göra lönekarriär genom att byta arbetsplats, speciellt under tiden lönerna var strikt reglerade. För väldigt många lärare var också omsorgen om eleverna en starkare drivkraft än att byta arbetsplats för att höja sin lön. I jämförelse med andra yrkesgrupper med motsvarande utbildningslängd var lärares löner låga och låg rörlighet bland lärare gjorde att deras löneutveckling var lägre.

Svenska lärares löner var också låga i jämförelse med många länder i Europa. Prognoser visade även på en fortsatt stor och ökande lärarbrist. 

Det kan ge bilden av att alla lärare hade nästan samma lön. Så var självklart inte fallet, men det var generellt sett svårt att göra lönekarriär inom läraryrket, vilket också ledde till att lärare lämnade yrket.

Sammantaget var lärarlönerna låga i jämförelse med andra akademikeryrken och med många europeiska länder.

2000-talet

Lärarnas löner var en bit in på 2000-talet ganska sammanpressade, löneläget relativt andra yrkesgrupper med motsvarande utbildning var lågt, det var svårt att rekrytera lärare, många lärare lämnade yrket, det fanns små möjligheter att göra lönekarriär inom yrket och prognoserna pekade mot stor lärarbrist.

Under 2000-talet fördes kampanjer för höjda lärarlöner, vilket fick stöd från bland annat LO vilket visade  att det skapats en acceptans på arbetsmarknaden för höjda lärarlöner relativt andra yrkesgrupper.

Skolfrågorna stod högt på den politiska agendan och ofta betonades lärares betydelse för elevernas resultat. Detta i en tid när elevresultaten i internationella jämförelser varit svaga.

Lärarnas betydelse för skolresultat betonades, och politisk vilja växte för karriärvägar inom läraryrket. När karriärtjänster infördes 2013 och lärarlönelyftet genomfördes 2016 (se särskilda avsnitt) gav det tydliga lönelyft för individer och grupper. Lönespridningen ökade, men vissa rapporter menar att förstelärare senare prioriterades ned i löneöversyner.

I början av 2000-talet drev lärarorganisationerna kampanjer för att skapa acceptans för höjda lärarlöner. Staten ville stimulera karriärvägar inom yrket, både för att höja statusen och för att behålla erfarna lärare.

En promemoria 2012 lade därför grunden för karriärtjänster: förstelärare och lektor. Syftet var att stärka undervisningen, underlätta rekrytering och minska lärarflykt. Statsbidrag för karriärtjänster infördes 2013. Förstelärare skulle ha minst 5 000 kronor extra i lön, lektorer minst 10 000.

Krav för förstelärare var bland annat fyra års väl vitsordat arbete och förmåga att utveckla undervisning. För lektorer krävdes dessutom forskarexamen. Tjänsterna skulle till övervägande del innehålla undervisning.

Reformen 2013

2013 beslutade regeringen om karriärlärarreformen. 16–17 000 lärare fick ett lönelyft om 5000 kronor/månad, pengar som satsades utöver den ordinarie lönepotten. Ett fåtal fick 10 000 kronor/månad som lektorer. Med detta ökade lönespridningen något. Även lärare som inte fick karriärlärartjänster hade som grupp en något bättre löneutveckling än övrig arbetsmarknad.

Redan 2013 sökte 74 procent av kommunerna statsbidrag och tillsatte förstelärare. Enskilda huvudmän var mer avvaktande. Lektorstjänster blev få på grund av kostnad och krav. Många tillsattes utan ansökningsförfarande eller på visstid, bland annat på grund av osäkerhet kring statsbidragets framtid och en vilja att rotera tjänsterna för rättvisans skull. Ännu 2025 var många förstelärare visstidsanställda.

Skolverket angav att minst hälften av förstelärarens arbetstid skulle vara undervisning eller relaterade uppgifter. Vanliga uppdrag var att coacha kollegor, initiera projekt och ansvara för ämnesområden.

Kritik och effekter

Många lärare ansåg att urvalet till förstelärare inte grundades på faktisk prestation, och att stora individuella lönepåslag skapade splittring. Statskontoret konstaterade 2016 att reformen inte fått fäste i lärarkåren och att uppdragens innehåll ofta var oklart.

Samtidigt visade IFAU:s rapport 2020 att skolor med förstelärare hade lägre personalomsättning och högre andel behöriga lärare. Karriärtjänsterna ökade lönespridningen och gav tydliga individuella lönepåslag, men effekterna på elevernas resultat var svåra att belägga.

Riksdagen beslutade 2021 att införa ett professionsprogram med meriteringsnivåer kopplade till karriärtjänsterna. Förstelärare motsvarar nivån ”erfaren lärare”, lektor ”särskilt meriterad lärare”. Från 1 juli 2028 ska nya karriärtjänster kopplas till meriteringsbeslut.

Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2015 en särskild satsning på höjda lärarlöner för att stärka läraryrkets attraktivitet och därigenom förbättra skolresultaten. Målet var att locka fler till lärarutbildningen, behålla erfarna lärare och skapa större lönespridning inom kåren. Regeringen förklarade att staten skulle tillföra 3 miljarder kronor per år, men att det krävde att parterna på arbetsmarknaden själva tog ansvar för att prioritera lärarlönerna.

Lärarförbunden välkomnade satsningen men hade olika uppfattningar om hur pengarna borde fördelas. Arbetsgivarsidan var skeptisk till statlig inblandning. Efter diskussioner enades parterna om en modell där bidraget skulle gå till särskilt skickliga lärare. En öppen fråga gällde vilka lärargrupper som skulle omfattas – finansdepartementet ville begränsa till bristyrken, medan utbildningsdepartementet drev på för en bredare krets. Den slutliga förordningen kom att omfatta även förskollärare och lärare i fritidshem, dock i begränsad omfattning.

I februari 2016 fattade regeringen beslut om Förordning om statsbidrag för höjda löner till lärare och vissa andra personalkategorier. Statsbidraget fick sökas av skolhuvudmän för förskoleklass, grundskola, gymnasieskola och motsvarande skolformer. Högst tio procent av en huvudmans bidrag fick avse förskola eller fritidshem.

Kriterier för högre lön

De lärare som omfattades skulle vara legitimerade och särskilt kvalificerade. Förordningen betonade att läraren skulle ha visat intresse och förmåga att utveckla undervisningen, själv och tillsammans med kollegor, på ett sätt som förbättrat elevernas resultat eller måluppfyllelsen i förskolan. Kriterierna angav bland annat ansvar för kollegialt lärande på vetenskaplig grund, vidareutbildning som lett till förbättrad undervisning, handledning av nya lärare och studenter, samt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer.

Statsbidraget villkorades med att lönen för berörda lärare i genomsnitt skulle öka med minst 2 500 och högst 3 500 kronor per månad utöver ordinarie lön och löneöversyn. Eftersom beloppet gällde i genomsnitt fanns ingen fast nivå för den enskilde läraren. Bidraget skulle sökas årligen hos Skolverket.

Genomförandet

Redan 2016 deltog omkring 90 procent av skolhuvudmännen, och 99 procent av eleverna gick i skolor som omfattades. Flera huvudmän hade redan rutiner från karriärtjänstreformen några år tidigare, vilket underlättade införandet. De som avstod var främst små kommuner eller enskilda huvudmän, som oroade sig för framtida kostnader eller för att löneklyftor skulle skapa osämja i personalgruppen.

Rektorerna hade ansvaret för fördelningen på individnivå. De flesta angav att de följde kriterierna i förordningen, särskilt att premiera lärare som tagit ansvar för undervisningens utveckling genom kollegialt lärande. Många betonade dock att pengarna inte räckte till alla som uppfyllde kraven.

Endast 40 procent av huvudmännen gjorde löneökningarna permanenta redan första året, huvudsakligen offentliga arbetsgivare. Efter några år hade andelen stigit till knappt hälften, vilket motsvarade att cirka tre fjärdedelar av lärarna fått ett permanent påslag. Små huvudmän var mer benägna att tidsbegränsa av oro för att statsbidraget skulle upphöra.

Ungefär en fjärdedel av huvudmännen beslöt att förstelärare inte skulle omfattas, eftersom lönespridningen annars riskerade att bli alltför stor och vissa lärare kunde få högre lön än skolledare. Samtidigt fick drygt hälften av förstelärarna ändå del av lärarlönelyftet – i många fall på samma villkor som andra lärare.

Lönerna ökade

Den genomsnittliga höjningen för de lärare som omfattades var 2 594 kronor i månaden, vilket låg strax över den nedre gränsen i förordningen. De vanligaste nivåerna var 2 000–3 000 kronor, men spridningen var stor.

Enligt Statskontorets utvärderingar fick omkring 66 000 lärare del av satsningen – nästan hälften av alla behöriga. Lärares löner ökade 2015–2018 klart snabbare än på övriga arbetsmarknaden, med 0,4–1,7 procentenheter per år, motsvarande ungefär 1 500 kronor mer i absoluta tal under perioden. Övertaget bestod 2019–2020 men mattades något därefter.

Lönespridningen ökade under de första åren, men minskade sedan något igen. Skillnaderna mellan yngre och mer erfarna lärare minskade, medan individuell prestationsbaserad spridning ökade – vilket var ett uttalat mål med reformen.

Höjd attraktionskraft

Lärare som fått lärarlönelyft uppgav högre yrkesstolthet, stannade längre i yrket och bytte arbetsplats mer sällan. Lärare som inte omfattades lämnade i högre grad yrket eller bytte arbetsgivare under de första åren, men skillnaderna minskade med tiden när löneglappet delvis kompenserades.

Trots positiva effekter på löner och status finns inga tydliga belägg för att reformen förbättrat elevernas resultat. De flesta huvudmän har sett satsningen som en lönereform snarare än ett pedagogiskt utvecklingsverktyg, och den har i begränsad utsträckning påverkat skolornas arbetssätt.

Statskontoret konstaterade i sin slutrapport 2021 att lärarlönelyftet i huvudsak fungerat som avsett och bidragit till att höja läraryrkets attraktionskraft. Myndigheten bedömde att satsningen på sikt kan införlivas i det generella statsbidraget till skolan, men något sådant beslut fanns ännu inte 2025.