Utbildning för lärare

Lärarutbildningarnas historia speglar spänningsfältet mellan samhällsstruktur, kön, klass och skolans förändrade roll men också mellan offentligt och privat i skola och samhälle.

Flera av traditionerna för lärarutbildningarna har varit starkt kvinnodominerade och utgör bidrag i kvinnors vägar att erövra plats i det offentliga. Dess grund fanns i barnträdgårdar, folkskolor, flickskolor, vård- och yrkesundervisning. Andra har dominerats av män. Frågor om kön och om olika samhällsklassers tillgång till fortsatta studier, berör i hög grad lärarnas utbildningshistoria. Det gör också frågan om relationen mellan skolans praktiska, teoretiska och estetiska ämnen liksom relationen mellan förskola och skola. 

Utbildningen växer fram

Det var under 1800-talet som särskilda skolor eller kurser för blivande lärare började inrättas, och det var då statsmakten allt tydligare började reglera utbildningen av skolans lärare. Lärarutbildning blev ett steg på vägen mot en samlad styrning och ledning av skola och folkundervisning. Lärdomsskola och folkundervisning hade tagit form efter skilda spår och det kom också att gälla utbildningarna för lärare i läroverk och i folkskola.  

Under 1900-talet utvecklades utbildningarna till allt mer reglerade statliga professionsbanor. Efter millennieskiftet har styrningen ytterligare förstärkts genom reformer med fokus på mätbara kunskapsmål, legitimation och lärares roll i ett globalt jämförelseperspektiv.

Den svenska lärarutbildningens utveckling visar en långsam men tydlig rörelse mot ökad statlig styrning, akademisering och professionalisering – med återkommande spänningar mellan tradition och reform, mellan teori och praktik.

I 1842 års folkskolestadga stadgades att varje stiftsstad och Stockholm skulle har ett seminarium, men utbildningstiden var inledningsvis helt oreglerad och kom i praktiken ofta att vara endast åtta, nio månader. På 1850-talet var 65 procent av lärarna outbildade. Det bidrog till att folkskolan fick dåligt rykte. För att öka tillgången på skolor inrättades 1858 småskolor där oftast kvinnor utan lärarutbildning anställdes till mycket låga löner.

Det första statliga reglementet för folkskoleseminarierna kom 1862 då utbildningen förlängdes och blev treårig. 1878 blev den fyraårig och kravet för att bli godkänd lärare i folkskolan var genomgången seminarieutbildning. 1859 hade statsmakten beslutat att kvinnor skulle få tillträde till folkskollärarbanan. Då bestämdes också att några av dåtidens folkskoleseminarier skulle göras tillgängliga enbart för kvinnor.

Seminarier startas

Småskollärarutbildningen växte gradvis fram under 1800-talets senare hälft, huvudsakligen på lokalt initiativ. Mot slutet av 1800-talet hade de flesta småskollärarinnor någon form av utbildning, men denna var inte standardiserad. Först 1897 stadgades att lärarna i småskolan borde ha småskollärarutbildning. Landstingen anordnade tvååriga seminarieutbildningar av småskollärare. Först 1919 förstatligades dessa och blev obligatoriska.

1861 startade Kungl. Högre Lärarinneseminariet i Stockholm i syfte att utbilda lärarinnor för flickskolor och seminarier, och kom att få en unik betydelse som högre läroanstalt för kvinnor.

Examenskrav på läroverk

Lektorer och adjunkter kunde få ordinarie tjänster vid läroverken och kraven för lektorer var doktors- eller licentiatexamen och för adjunkter genomgången filosofie kandidatexamen med ämnena latin, grekiska, historia, filosofi, matematik samt någon naturvetenskap. Efter 1865 ställdes även krav på ett års provtjänstgöring. 

Lärarmötena under senare delen av 1800-talet diskuterade ofta behovet av en praktisk lärarutbildning för läroverkslärare.

Musik- gymnastik- och teckningslärare

Till de tidiga utbildningarna av lärare hör de som vände sig till lärare i musik, teckning och gymnastik. Vikten av undervisning i dessa ämnen framhölls i 1800-talets skolordningar och särskilda lärare började anställas i läroverk, flickskolor, seminarier och större folkskolor i större städer. Statlig utbildning av musiklärare startade i början av 1800-talet i Kungl. Musikaliska Akademins regi med tyngdpunkt vid att utveckla färdigheter i sång och instrumentalmusik. Teckningslärare utbildades först vid Akademin för de fria konsterna från 1859 och från 1879 vid Tekniska skolan/Konstfack. 

Förskollärare

Den första utbildningen för barnträdgårdsledarinnor startar 1899 i Stockholm. Utbildningen var in på 1920-talet ettårig.

Ursprunget till förskollärarutbildningen finns i dessa seminarier som startades runt sekelskiftet med Fröbelpedagogiken som bas. Fröbelinstitutet för utbildning av barnträdgårdsledarinnor startades av systrarna Moberg i Norrköping 1904.

Redan de första utbildningarna för barnträdgårdslärarinnorna kom att få stor betydelse för utvecklingen av ett yrkesspråk och skapandet av en social och värdemässig gemenskap. Faktorer som är viktiga förutsättningar för professionaliseringen av yrket. 

Lärarna vid denna tid var angelägna att ha egenkontroll av såväl seminarierna som verksamheten och var motståndare till statlig inblandning – en inställning som under senare decennier kom att omprövas för att redan på 1930-talet uttryckas i krav på statsunderstöd och kvalitetskontroll.

Det var Sveriges allmänna folkskollärareförening (SAF) som krävde och fick igenom en genomgripande förändring av folkskollärarnas utbildning 1906. Man krävde också att folkskollärarexamen skulle berättiga till inträde till universitet.

Flera lärare var arbetande ledamöter i den kommitté som utarbetade förslaget till den nya och förbättrade utbildningen. Kommittén lade också fram förslag till en radikalt förändrad undervisningsplan för folkskolan. Det ledde till att riksdagen 1914 fattade beslut om Folkskoleseminariernas nya stadga och undervisningsplan som bl. a. innefattade en dramatisk nedskärning av kristendomsämnets omfattning till förmån för modersmålet, biologi, gymnastik med lek och idrott samt ett främmande språk.

En förlängd och förbättrad folkskollärarutbildning kom först i och med 1919 års undervisningsplan.

Examensreformer

I 1900-talets början reformerades också läroverkslärarutbildningen. 1907 inrättades en särskild universitetsexamen för blivande ämneslärare, filosofisk ämbetsexamen, med fasta ämneskombinationer med utgångspunkt i läroverkets ämnen. Också de akademiska ämnenas innehåll skulle nu i viss mån anpassas till läroverksämnena.

Utbildningar av lärare i slöjd och huslig ekonomi startades på privat initiativ med början kring sekelskiftet 1900. Även sjuksköterskornas intresseorganisation, Svensk Sjuksköterskeförening, började från 1910-talet bygga upp kurser för att vidareutbilda sjuksköterskor till vårdlärare.

Hjälpklasslärare

Behovet av särskilt stöd till elever ”med mindre begåvning” engagerade tidigt SAF:s styrelse som uppmärksammade försök med hjälpklasser i Tyskland som startat redan i mitten av 1800-talet. SAF anordnade under 1900-talets första decennier fortbildning och reguljär utbildning av lärare i hjälpklasser och ställde krav på regeringen att utfärda föreskrifter i folkskolestadgan som skulle reglera hjälpklassundervisningen.

Redan på 1870-talet hade utbildning av dövstumlärare inrättats i Stockholm. På 1920-talet startade Anna Sörensen den första kursen för hjälpklasslärare – en av föregångarna till senare decenniers speciallärare. 1942 kom de första bestämmelserna om hjälpundervisningen.

Dessa initiativ markerade början på en differentiering inom lärarprofessionen där olika skolformer och elevgrupper ansågs kräva särskild pedagogisk kompetens.

När riksdagen 1950 fattade beslut om att inrätta en nioårig enhetsskola där alla elever skulle undervisas i samma skolform så behövdes även lärarutbildningen göras om. Varje stadium skulle få egna lärarkategorier, enligt prop.70 (1950): lågstadiet (småskollärare), mellanstadiet (mellanskollärare) och högstadiet (ämneslärare).

Det var det första steget mot att skapa särskilda lärarhögskolor. En till delar gemensam utbildning av grundskolans lärare kom inte att förverkligas förrän fyrtio år senare, kring år 1990.

Lärarhögskolor

Den första lärarhögskolan inrättades i Stockholm år 1956. Den följdes under 1960-talet av lärarhögskolor i Malmö, Göteborg, Umeå, Uppsala och Linköping. En viktig grundtanke, som sedan återkommit i senare lärarutbildningsreformer, var att arbetet vid lärarhögskolan måste ha vetenskapligt underlag.

Ämneslärarna studerade sina ämnen vid universitetet för att avsluta med den ”egentliga yrkesutbildningen”, d.v.s. metodik, pedagogik och praktik, vid lärarhögskolan. Ämneslärarna utbildades för undervisning på gymnasium och den obligatoriska skolans högstadium. Mellanskollärarna studerade helt och hållet vid lärarhögskolan.

1962 förstatligades förskollärarutbildningarna.

Förändringar på 1960 och 1970-talen

Skolreformerna på 50- och 60-talen ledde till förändringar i samtliga lärarutbildningar. En kommitté fick 1960 direktivet att utreda frågan om en gemensam lärarutbildning för årskurserna 1–6. Sveriges Lärarförbund och Svenska Facklärarförbundet var emot denna indelning som skulle leda till en tudelning av lärarkåren.

1968 startar det nya systemet med lärarhögskolor för utbildning av låg- och mellanstadielärare som bestod fram till 1988. Flertalet av de gamla seminarierna behölls men omvandlades till lärarhögskolor för i första hand blivande klasslärare.

Utbildning för folkhögskola och förskola

1971 inrättas Folkhögskolelärarlinjen i Linköping och folkhögskollärarna får därmed egen lärarutbildning.

1977 blir förskollärarutbildningen högskoleutbildning och förlängs från fyra till fem terminer.

Regeringen gav 1974 direktiv om att reformera lärarutbildningen. Det blev startskottet för ett långsiktigt reformarbete som med tiden kom att påverkas av förändrade krav på lärarrollen i och med Lgr80, SIA-utredningens förslag samt behovet av ökad samverkan mellan förskola och skola.

1985 infördes en parallell grundskollärarutbildning där allmänna ämnesstudier kunde kompletteras med 40 p praktisk-pedagogisk utbildning (PPU).

Ny grundskoleutbildning

En ny grundskollärarutbildning sjösattes till slut 1988. Den bestod av en allmän linje med två huvudinriktningar: en för lärare i årskurserna 1–7 (140 poäng) och en för lärare i årskurserna 3–9 (160 poäng).

1992 inrättades åter en parallell väg till grundskollärarbehörighet, där ämnesstudier kunde kompletteras med 40 p praktiskt pedagogisk utbildning.

1997 tillsätter regeringen Lärarutbildningskommittén (LUK 97). Skälet var de omfattande förändringar som skett: nya läroplaner, kursplaner, betygssystem och en samordnand organisation för skola och förskola. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund var eniga om att den nya lärarutbildningen skulle innefatta även förskollärarna.

Gemensam examensordning

2000 kom ett riksdagsbeslut om en ny gemensam examensordning för alla lärarkategorier. Utbildningen för förskollärare och fritidspedagoger förlängdes till 140 poäng med samma form och omfattning som utbildning av lärare mot grundskolans tidigare år. Den nya utbildningen innebar ett nytt sätt att lägga grunden för lärares yrkesprofession och för yrkets vidareutveckling, både när det gällde kompetensutveckling och forskarutbildning och forskning.

Under 2000-talet har lärarutbildningen präglats av återkommande reformer och en tydlig statlig styrning. 2001 infördes en gemensam lärarexamen där alla lärarstudenter läste ett gemensamt utbildningsområde (AUO) och därefter specialiserade sig. Utbildningen skulle ge både yrkes- och forskarbehörighet. Men snart kritiserades modellen för bristande kvalitet och vetenskaplig förankring.

Fyra examina

2011 ersattes den av en ny lärarutbildning med fyra olika examina och en tydligare struktur, där en utbildningsvetenskaplig kärna (UVK) om 60 högskolepoäng infördes. UVK skulle ge grundläggande kunskaper inom områden som bedömning, didaktik, skolans organisation och ledarskap.

År 2021 förtydligades innehållet i UVK med ökat fokus på kognitionsvetenskap, särskilt inom området utveckling och lärande. 2024 presenterades ett nytt reformförslag där UVK minskas till 45 högskolepoäng, medan undervisningens praktiska och ämnesmässiga delar förstärks. Syftet var att göra utbildningen mer yrkesförberedande och höja lärarprofessionens status.

Den nya reformen föreslår även att antagningskraven skärps och att ämneskunskaperna stärks, i linje med erfarenheter från bland annat Finland.

Förskollärarutbildningen och tioårig grundskola

Förskollärarutbildningen har efter 2001 närmat sig övriga lärarutbildningar vad gäller akademisk nivå. Förskoleklassen, som infördes 1998, blev obligatorisk 2018 och därmed sänktes skolpliktsåldern till sex år. 2025 föreslog regeringen att förskoleklassen ska bli årskurs 1, vilket skulle innebära en tioårig grundskola från 2028.

En sådan förändring kräver fortbildning för de förskollärare som undervisar i förskoleklass och kan leda till en omformning av lärarutbildningen för de yngre åldrarna.

Alternativa vägar och specialinriktningar

För att möta lärarbristen har flera alternativa utbildningsvägar etablerats. Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) vänder sig till personer med ämnesstudier som vill bli lärare. Programmet finns i olika längder och former, inklusive en forskarinriktning.

Vidareutbildning av lärare (VAL) riktar sig till obehöriga lärare, medan ULV riktar sig till lärare med utländsk examen. Teach for Sweden är ett särskilt program som kombinerar undervisning med distansutbildning och mentorskap, med fokus på ledarskap och ämneskompetens.

Professionsprogram och fortbildning

Debatten om läraryrkets status har lett till olika åtgärder för att skapa karriärvägar inom professionen. 2013 infördes karriärtjänster som förstelärare och lektor. För att ytterligare utveckla professionen har ett professionsprogram inrättats 2025, där merittrappor kopplas till kompetensutveckling. Skolverket har ansvarat för att utveckla programmet.

Läroplaner och styrdokument

1994 års läroplan (Lpo94) var gemensam för olika skolformer: grundskolan, sameskolan, specialskolan och den obligatoriska särskolan (grundsärskolan i Lgr 11).

2011 ersattes den av Lgr11, där kunskapskrav infördes och varje skolform fick egen läroplan. Lgr22 förtydligade ämnesinnehåll och kunskapsmål ytterligare, samtidigt som trygghet, studiero och sexualundervisning betonades.

År 2025 lades ett nytt förslag fram som föreslår att lärarnas ansvar och gemensam undervisning ska betonas mer, medan alltför långtgående individualisering ska begränsas. Förslaget hänger samman med övriga reformer om tioårig skolplikt och en mer ämnesinriktad lärarutbildning.