Historien om fritids

Fritidshemmet och dess föregångare arbetsstugan och eftermiddagshemmet har under sin sammanlagt mer än hundratjugoåriga historia stått för tillsyn, omsorg, utveckling och lärande för yngre skolbarn utöver den egentliga skoltiden. Samtidigt har det skett stora förändringar i omfattning, inriktning, samhällsfunktion och styrning av verksamheten.

Fritidshemmets historiska rötter finner vi i slutet av 1800-talet och fritidshemmet blev ett led i folkhemsbygget från 1930-tal till 1960-tal och därefter en del av det moderna samhällsbygget. På 1980-talet blev fritidshemmet en samverkanspart till skolan och från och med 2000-talet är det en del av skolväsendet.

I början av 1900-talet fanns det ca 10 000 barn i åldrarna 7–14 år i arbetsstugorna. På 1950-talet som mest 2 500 barn i eftermiddagshemmen. Läsåret 2023/24 fanns över en halv miljon elever i åldrarna 6–12 år inskrivna i fritidshem. Det som en gång var ett led i samhällets sociala åtaganden är nu en del av utbildningsväsendet.

Den första mer organiserade tillsynen och omsorgen om yngre skolbarn utöver skoldagen hade sin början i de arbetsstugor som i privat regi startade i Stockholm under 1800-talets sista år och sedan i viss omfattning spreds till större städer och bruksorter runt om i landet. Initiativet till dessa togs av filantropiskt inriktade damer bland den borgerliga kvinnorörelsens pionjärer, ledda av Anna Hierta-Retzius, dotter till den liberale tidningsmannen Lars Johan Hierta. 

Syftet med arbetsstugorna handlade om samhällets önskan att fostra laglydiga, plikttrogna, arbetsamma medborgare. Folkskolans skoldagar var långa, men föräldrarnas arbetstider ännu längre, vilket ledde till att många barn tillbringade mycket av sin fritid ”på gatan”, utan tillsyn men med de frestelser, tiggeri och småbrott som detta medförde.

Mat och arbete

I arbetsstugorna gavs fattiga barn tillfälle att lära sig olika hantverk och fick också ett mål mat, och skulle därigenom hållas borta från gatorna och lära sig goda seder och arbetsmoral. 

Varje arbetsstuga hade en egen styrelse med representanter för skola, församling och högreståndsdamer. Finansieringen var till en början till stor del privat genom gåvor men kom efter hand även från kommunerna. En viktig princip var dock att inga avgifter togs ut av föräldrarna, eftersom arbetsstugorna riktade sig till de allra fattigaste familjerna. Däremot kom ett visst bidrag från försäljningen av de produkter barnen tillverkade.

Barnen fick ett mål mat efter arbetet. Ett motiv för detta var den filantropiska tanken om ”hjälp till självhjälp” – att som fattig inte få något till skänks utan en motprestation. Längre fram i arbetsstugornas historia gavs också möjlighet till läxläsning och rekreation i form av lek som avbrott i arbetet.

Arbetet leddes av en anställd föreståndare, inte sällan en utbildad barnträdgårdslärarinna. I övrigt utgjordes personalen ofta av en stor andel unga flickor från överklassen, som arbetade ideellt.

Omkring år 1900 fanns i Stockholm 15 arbetsstugor med plats för 1 500 barn. Som jämförelse kan sägas att det vid denna tid fanns 30 000 barn i Stockholm i åldrarna 7–14 år. Som mest, på 1920-talet, fanns 21 arbetsstugor i Stockholm och ett drygt hundratal arbetsstugor runt om i landet, men institutionerna började därefter att minska i antal i slutet av decenniet, i takt med att folkskolan erbjöd såväl slöjdundervisning som skolbespisning. En annan bidragande orsak till avvecklingen av arbetsstugorna var den växande arbetarrörelsens kritik mot arbetsstugornas grundidéer om barnens fostran till arbete, som man betecknade som ”borgerliga”. Ett tredje skäl var att arbetarna med tiden fick något bättre villkor och kortare arbetstider, samtidigt som barnafödandet minskade.

Efter hand förändrades verksamheten och betoningen på hantverk ersattes till viss del av läxläsning och lek. 

Eftermiddagshem

Under 1930-talet kom arbetsstugorna i allt större utsträckning att ersättas av eftermiddagshem som gav varjedagsomsorg med läxläsning och rekreation för barn till arbetande föräldrar, främst ensamstående mödrar. 

Ansvaret för dessa låg hos kommunernas barnavårdsnämnder. I mitten av 1940-talet infördes statsbidrag både till eftermiddagshemmen och till de yngre barnens barnkrubbor/daghem. Därmed blev det attraktivt att anställa förskollärare i eftermiddagshemmen, eftersom statsbidragen kopplades just till personalens utbildning

Den filantropiska och privata grunden byttes alltså mot ett kollektivt ansvar och kommunal finansiering av verksamheten, samtidigt som föräldraavgifter infördes. Eftermiddagshemmen sågs som en del av den socialdemokratiska social- och familjepolitiken och ingick i en rad reformer till stöd för barnfamiljer, bland annat för att komma tillrätta med den vid denna tid kraftigt minskande nativiteten. 

Barnträdgårdslärarinnor som arbetade i eftermiddagshemmen drev frågan om en särskild utbildning inriktad mot skolbarnsåldrarna. Tanken om det praktiska arbetets betydelse för barns fostran ersattes av en inriktning på deras behov av utveckling och rekreation. Med förskollärarna följde en pedagogik för att barnet skulle få möjlighet att utvecklas i en harmonisk miljö och med leken som en viktig del av verksamheten.

Arbetsstugor i norr

I Norr- och Västerbotten fanns under 1900-talets första hälft arbetsstugor som snarare var att likna vid skolhem där barnen inackorderades under skolåret, ofta pga de långa avstånden. Men dessa arbetsstugor hade flera syften, främst att ge nödhjälp till fattiga barn och att bidra till ”försvenskningen” av barnen som oftast hade finska, samiska eller meänkieli som modersmål – under såväl undervisning som fritid var svenska det enda tillåtna språket. De sista av dessa arbetsstugor upphörde så sent som 1954.

Under 1950-talet minskade efterfrågan på eftermiddagshemmen. Dels fanns prägeln av välgörenhet och fattigvård sen arbetsstugans dagar kvar. Dessutom förvärvsarbetade inte gifta kvinnor i så hög grad och innan 1960-talets högkonjunktur. Den stora arbetskraftsinvandringen som startade vid denna tid räckte inte till för att fylla behovet av arbetskraft. Efterfrågan på tillsyn och omsorg för både förskole- och yngre skolbarn ökade därmed dramatiskt under denna period, och såväl fritidshemmet som utbildningen av fritidspedagoger etablerades och tog form. 

Utbildning tar form

Redan i början av 1950-talet påpekade förskollärarna att deras utbildning inte var anpassad till skolbarnsåldrarna. 1964 startades en tvåårig försöksutbildning vid förskollärarseminariet i Norrköping. Året efter förlades utbildningen till det nya yrke som man nu valde att benämna som fritidspedagog till yrkesskolan. I samband med högskolereformen 1977 flyttades den över till universiteten.

De arbetsmarknadspolitiska motiven till skolbarnsomsorg gick hand i hand med social- och familjepolitiska motiv. Föräldrar kunde behöva stöd i sin fostransuppgift och de yngre skolbarnen skulle fara väl av en trygg miljö både före och efter skoldagen enligt myndigheterna. 

Under 1960-talet innehöll fritidshemmen rekreation, läxläsning, måltider, besök i naturen, sport och utomhuslekar samt hushållsgöromål. Men även fritidssysselsättningar och fritt skapande.

Avgifterna som vårdnadshavare skulle betala fastställdes av den kommunala huvudmannen för barnstugan och skulle enligt Socialstyrelsen vara differentierad med hänsyn till bl. a. vårdnadshavarens inkomst.

Stora och långa utredningar genomfördes under perioden och resulterade i omfattande betänkanden som starkt påverkade utvecklingen av fritidshemmens organisation, inriktning och innehåll. 

Stor utbyggnad

Under 1970-talet byggdes verksamheten ut i stor skala och kompletterades med syskongrupper, lägenhetsfritidshem och fritidshem i skola. Lek, skapande, biblioteksbesök och utflykter i närområdet kombinerades med läsning, mellanmål och samlingar där personal och barn tillsammans kom överens om aktiviteter. Den snabba utbyggnaden ledde till att antalet barn i fritidshem ökade från ca 2 000 barn 1965 till närmare 43 000 år 1980.

Under 1980- och 1990-talet fick fritidshemmet tydligare centrala anvisningar gällande mål och innehåll och närmade sig skolan alltmer. Försöksverksamheter med samverkan mellan skola och fritidshem utvecklades mot en mer reglerad samverkan. Men decentralisering och sämre ekonomi i kommunerna satte sina spår i verksamheterna. 

Under tidigt 1980-tal saknades fortfarande tydliga mål för fritidshemsverksamheten, men såväl fackliga som myndighetsinitiativ förändrade detta. Det första pedagogiska programmet för fritidshem utfärdades 1988 av Socialstyrelsen. 

Större samverkan med skolan

Under 1990-talet skedde en tydlig övergång från den sociala sfären till utbildningsväsendet då det övergripande ansvaret för fritidshemmen flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet och tillsynen flyttades från Socialstyrelsen till Skolverket. 

Under 1990-talet och in på nya seklet delade allt oftare skola, förskoleklass och fritidshem lokaler och i de allra flesta fall fanns en samverkan under skoldagen.

Revideringen 1998 av läroplanen Lpo94 innebar att fritidspedagoger lydde under läroplanens del 1–2 under skoldagen, men med föreskriften att den skulle tillämpas i fritidshemmet. Det framgick inte tydligt i styrdokumenten vilken ställning fritidshemmet hade i förhållande till övriga delar av skolan. Det gjorde det till en början svårt att leva upp till målen om fritidshemmets uppgifter inom utbildningssektorn. 

Komplettering av skolan

Uppgiften att främja fostran av det växande släktet och att bistå föräldrar med tillsyn, omsorg och stöd var fortfarande central, liksom att möjliggöra för föräldrarna att förvärvsarbeta eller studera. Arbetsmarknadspolitiska, liksom familje- och socialpolitiska motiv för verksamheten fanns kvar, men nu lyfts även utbildningspolitiska motiv fram.

I samband med förändringen från regelstyrning till målstyrning av offentlig sektor skärptes socialtjänstlagstiftningen 1995 med kvalitetsparagrafen (13b§) om barnomsorgens uppgift. Verksamheten skulle utgå från varje barns behov av omsorg och pedagogisk verksamhet och därför behövs det personal med tillräcklig kompetens. Skolbarnsomsorgen skulle komplettera skolan och erbjuda meningsfull fritid och stöd i utvecklingen för det enskilda barnet.

Fritidshemmen förs nu slutligt över till skolsystemet och lämnar därmed den tidigare socialpolitiska sfären. Trots skillnader mellan kommunernas hållning till kravet om att vårdnadshavare ska arbeta eller studera för att deras barn ska få plats i fritidshem, är nu de arbetsmarknadspolitiska skälen betydligt nedtonade. Istället lyfts fritidshemmens kompletterande och kompensatoriska uppdrag fram.

Fritidshemmen fick 2010 ett eget kapitel i skollagen och är en del av skolväsendet. Däremot är inte fritidshemmet en egen skolform, men ska komplettera grundskola och förskoleklass. Fritidshemmen omfattas också sedan 2011 fullt ut av skolans läroplan. 

Utbildningen till fritidspedagog upphörde och ersattes 2001 av en sammanhållen lärarexamen med inriktning mot förskola, förskoleklass, fritidshem och de tidiga skolåren. Utbildningen förändrades ännu en gång 2011 med examensbeteckningen grundlärare med inriktning mot fritidshem. 

Lärarlegitimation

Lärarlegitimation för undervisning i fritidshemmet infördes 2018 och krav på legitimation för att ansvara för fritidshemmets undervisning 2019. Trots detta har kvalitetsbrister synts i kontroller 2010 och 2018 som främst kan knytas till ekonomiska nedskärningar i skolan, som ofta drabbat fritidshemmen, kraftigt växande elevgrupper och en mycket stor brist på utbildade och legitimerade lärare i fritidshemmet. 

Mellan 2013–2023 har de behöriga lärarna minskat från 53 till 35 procent, medan den andel som saknar för fritidshemmet relevant utbildning ökat från drygt 27 till 43 procent.

Fritidshemmen finansieras i likhet med skolan kommunalt men med vissa statsbidrag. Kommunerna har en maxtaxa för föräldraavgifterna, men utformningen kan variera.

Läsåret 2023/24 var 501 000 elever inskrivna i landets ca 4 030 fritidshem. 84 procent av alla barn mellan 6 och 9 år var inskrivna i fritidshem. Det genomsnittliga antalet elever per avdelning var 36. Antalet anställda i fritidshem motsvarande 24 000 heltidstjänster.