Gymnasiets historia

I läroverken gick pojkar från de högre samhällsklasserna, främst borgarklassen och adeln. Här fick en mycket liten del av befolkningen en längre skolgång med en bredare läroplan. Läroverken var akademiskt inriktade och förberedde eleverna för högre studier, till exempel vid universitet. Det öppnade vägen till välbetalda yrken.

De flickor som ville gå vidare till högre utbildning var hänvisade till enskilda avgiftsbelagda skolor. Flickskolorna var ofta mindre akademiskt inriktade och fokuserade på hushållsarbete, musik och språk. Först 1927 fick flickor tillgång till samma utbildning som pojkar i läroverken.

Realskolan riktade sig till barn från medelklassen. Utbildningen förberedde eleverna för tekniska eller kommersiella yrken och hade en modernare läroplan med fokus på naturvetenskap, moderna språk och praktiska ämnen.

Gymnasiet öppnas för alla

Så sent som på 1950-talet tog ca tio procent av en årskull studenten, d v s avslutade gymnasiet.

Med de reformer som genomfördes under 1960- och 70-talen kom ungdomsskolan att omfatta majoriteten av Sveriges ungdomar.

Idag ryms även yrkesutbildningar inom gymnasieskolan. Den kommunala vuxenutbildningen (Komvux) är en möjlighet för vuxna som saknar gymnasiekompetens att få det.

2011 infördes gymnasieexamen i två former: högskoleförberedande examen respektive yrkesexamen samt den sexgradiga betygsskalan A–F.

På 1500-talet inrättas lärdomsskolor – gymnasier – för blivande präster och ämbetsmän ur adeln. De styrdes av en skolordning från 1571 som var en del av kyrkoordningen. Huvudämnena var latin, bibel- och katekesläsning och senare även grekiska och hebreiska. Kyrkans makt över undervisning kom att minska och statens roll stärktes när  Läroverksbyrån bildades 1859, en slags tidig Skolöverstyrelse. En lägre form av lärdomsskola inrättas för borgarklassens barn – trivialskolorna (”trivium” betydde studier i tre ämnen: grammatik, retorik och dialektik).

I 1649 års skolordning finns tre sorters läroanstalter: trivialskolor, gymnasier och akademier. I den ettåriga trivialskolan tillämpades klasslärarsystem till skillnad från det fyraåriga gymnasiet där lärarna – rektorer, lektorer och adjunkter – undervisade endast i vissa ämnen.

Apologist- och katedralsskolor

På 1700-talet inrättas s.k. apologistskolor som främst riktade sig till barn ur borgarklassen där de fick en mer praktiskt inriktad undervisning. Lärarna kallades apologister (räknemästare). Trivialskolorna blev nu fyraåriga och fanns i de större städerna. I stiftstäderna kallades de för katedralskolor. Från dessa kunde man gå vidare till gymnasierna. Ämnena utökade med hebreiska, kyrkohistoria, retorik, aritmetik och geometri, men utbildningen var fortfarande helt inriktad på prästyrket. Lärarna vid den högre utbildningen utnämndes av biskoparna.

Adeln och de mer förmögna borgarna ordnade privat grundläggande undervisning för sina barn. Ofta anlitades studenter som undervisade i hemmen.

I 1807 års skolordning slås fast att den högre utbildningen ska gälla även andra än endast blivande präster och ämbetsmän. Apologistskolorna börjar undervisa i realia och moderna språk.

1820 ersätts trivialskolorna med elementarläroverk som bestod av apologistskolor och lärdomsskolor. Lärdomsskolor och gymnasier tog hand om blivande präster och ämbetsmän och i apologistskolan gavs ”allmän medborgerlig bildning”.

Läroverken föds

Läroverksstadgan 1856 slår samman lärdoms- och apologistskolan och gymnasiet till ett gemensamt läroverk med reallinje och latinlinje. Läroverken finansierades av staten och skulle, förutom att ge allmän medborgerlig bildning, ge grundläggande vetenskapliga insikter.

En växande medelklass ställde nya krav på utbildning. Det högre prästerskapet och adeln spjärnade emot och ville behålla den gamla klassiska bildningen. En av dem var författaren Erik Gustaf Geijer. Han ingick i en utredning 1825 vars slutbetänkande blev en seger för det s. k. Humboldtska universitetsidealet: enheten mellan forskning och undervisning, akademisk frihet och bildning som mål. Utredningen förordade att bibliotek skulle finnas vid alla läroverk.

Även om modernare tider krävde att fler ämnen tog plats i läroverket hade kristendomen fortfarande en stark ställning.

Förbättrade villkor

Antalet pojkar i läroverken ökade kraftigt från ca 4 000 vid mitten av 1800-talet till drygt 31 000 på 1870-talet. De statliga anslagen till läroverken var mer än tre gånger så stora som anslagen till folkundervisningen där antalet elever var cirka hundra gånger fler än i läroverken.

Lärarna i läroverkens högre årskurser var enbart män; lektorer med licentiat eller doktorsexamen och i vissa fall adjunkter med magisterexamen. I det lägre stadiet sköttes undervisningen av rektor och ”kolleger”. Dessutom fanns lärare i teckning, musik och gymnastik.

I samband med att läroverken inrättades 1856 förbättrades villkoren för lektorer och adjunkter vid läroverken. Lönerna höjdes och var nu i nivå med lägre statliga ämbetsmännens.

1862 flyttas studentexamen från universiteten till läroverken och kom att kallas mogenhetsexamen. 1878 kom läroverksstadgan som innebar att avslutat högre allmänt läroverk gav studentexamen. Antalet läroverkslärare var vid 1880-talet 990.

Flickskolor

Dåtidens skolor för flickor hade inte statsstöd och startades av enskilda personer, oftast kvinnor, och finansierades med avgifter. Grundarnas personliga syn på livet – religion, etik och moral präglade undervisningen och gav skolan en speciell profil. Flickskolorna förmedlade de rådande uppfattningarna om kvinnans natur och roll i samhället och ett strikt regelverk för hur flickor skulle uppföra sig. Flickskolan skulle snarare kvalificera för äktenskap och moderskap än för vidare studier eller yrkesliv.

1864 bildades Statens normalskola för flickor som kunde ge viss förberedelse för studenten och 1874 inrättades två enskilda flickskolor i Stockholm som gav flickor möjlighet att avlägga studentexamen. Vid sekelskiftet kunde flickor ta studenten vid fem flickskolor (ännu ej statligt finansierade). Flickor fick inte tillträde till de statligt finansierade läroverken förrän 1927.

De enskilda/privata flickskolorna avvecklades efter hand och kommunala flickskolor inrättades. Flickskolan, liksom realskolan, tog emot elever som gått 4 eller 6 år i folkskolan och kompletterade med ytterligare 4 eller 6 år. De högre klasserna delades upp i praktisk eller teoretisk linje. Avgångsbetyg från den senare gav formell normalskolekompetens. Detta system bestod i princip ända till 1950 då försöksverksamheten med enhetsskolan inleddes.

1905 delas läroverket i en 6-årig realskola och ett 4-årigt gymnasium. Gymnasiet delades in i en latinfri del – realgymnasiet, och en linje med latin – latingymnasiet. I realskolan undervisade lärarna i kristendom, svenska, tyska, engelska, historia, geografi, matematik, naturlära, välskrivning, teckning, musik och gymnastik. På gymnasiet undervisade lärarna dessutom i franska, filosofisk introduktion, biologi och fysik. På latinlinjen kompletterades med latin och grekiska. Lärarna övade även eleverna i teckning, musik, gymnastik och vapenövning.

Vägen mot gymnasium

Läroverken var helt fristående från folkskolan. Även om folkskolan var öppen för både pojkar och flickor valde medelklassens föräldrar ofta att sätta sina barn i enskilda skolor redan de första skolåren. Elever som var mellan nio och tolv år och hade kunskaper som motsvarade folkskolans tredje årskurs fick börja på läroverk. Efter sex år kunde eleven avlägga realskoleexamen. Efter ytterligare fyra år i gymnasiet kunde man avlägga studentexamen.

1909 inrättas fyraårig kommunal mellanskola vars examen gav motsvarande realexamen. Det var en påbyggnad efter det sjätte året i folkskolan. Ett fåtal realskolor öppnades för flickor och blev samskolor. 

En skolkommission 1918 ledde till ett treårigt gymnasium som byggde på realexamen. I de två högsta klasserna (”ringarna”) kunde eleverna nu välja olika vägar. 1921 började verkstadsskolor inrättas och 1927 öppnas de statliga läroverken för flickor.

1928 infördes femton idrottsdagar per läsår i läroverken. Läroverkslärarnas Riksförbund protesterade mot detta – de ansåg att det var för många och tog för stort utrymme från övrig undervisning. Dessutom tvingades lärarna tjänstgöra vid dessa dagar utan extra kompensation.

1946 års skolkommission som utredde en ny nioårig enhetsskola diskuterade också om läroverk och yrkesskolor kunde ersättas med nya skolformer. Det skulle i så fall bli nödvändigt att förändra lärarutbildning och läroplaner, bredda och fördjupa vuxenutbildningen och i förlängningen skapa en ny högskoleorganisation. Uppfattningar skilde sig åt kraftigt och den gamla striden om parallellskolesystemet skulle fortsätta ännu ett tag.

Det allmänna gymnasiet var till 1954 indelat i latin- och reallinjer. 1953 beslutar riksdagen att inrätta den allmänna linjen med uppdelning på en social och en språklig gren. Utöver det allmänna gymnasiet fanns även handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Kvällsgymnasier införs 1953. Statens kompletteringsgymnasium bildas 1956.

1960 tillsätts en gymnasieutredning eftersom man väntade en tillströmning till gymnasiet som en följd av att enhets- och grundskolan med de nio obligatoriska åren startade. 1963 föreslår utredningen (SOU 1963:42, 43) att det nya gymnasiet ska bestå av fem linjer och även innefatta de tekniska gymnasierna. Utbildningen ska bli treårig, den tekniska fyraårig.

Ungdomsskola för alla

1964 beslutar riksdagen till sist om den nya gymnasieskolan – en ungdomsskola för alla. Högerpartiet reserverade sig mot förslaget och vill istället skärpa intagningsreglerna, ha kvar den absoluta betygssättningen och behålla studentexamen med censorer. Men gymnasiereformen genomförs och 1968 införs den helt integrerade gymnasieskolan. 

Den nya tvååriga fackskolan införs och yrkesutbildningen byggs ut och förändrades för att slås samman i den nya gymnasieskolan. 1967 beslöts att kommunerna skulle ansvara för den allmänna vuxenutbildningen som därmed blev Komvux.

Studentexamen firas för sista året 1968 med censorer, muntlig examen och helt avgörande skriftliga examensprov. Statlig kontroll över gymnasierna skulle hädanefter ske genom centrala prov och gymnasieinspektörer.

Reformerat gymnasium

I och med den nya läroplanen för grundskolan (Lgr69) kunde eleverna nu välja teoretisk eller praktisk linje på gymnasiet oberoende av tillval på högstadiet. Förändringen var enligt den dåvarande utbildningsministern Olof Palme viktig i strävandet att skapa jämlikhet inom skolväsendet. En ny läroplan Lgy70, den första för gymnasiet, börjar tillämpas från 1971/72. Skolformen läroverk försvinner helt nu. Gymnasiet fick 22 linjer. De tidigare praktiska och yrkesinriktade utbildningarna blir i huvudsak tvååriga och de tidigare teoretiska gymnasielinjerna blir treåriga och en fyraårig (teknisk) linje.

1981 läggs principbetänkandet ”En reformerad gymnasieskola”  med 2–4-åriga program. Propositionen kom 1984 och innehöll en femårig försöksperiod.

Yrkesutbildningarna i gymnasiet

I den nya integrerade gymnasieskolan ingick yrkesutbildningarna. 1963 fanns olika typer av yrkesutbildning: centrala verkstadsskolor och yrkesskolor som drevs av landstingen – samt särskilt utbildning mot vårdyrken. Det fanns även kommunala yrkesskolor med utbildning främst inom handels- och verkstadsområdet och enskilda yrkesskolor för utbildning inom bl. a. kontor, hushåll, barnavård och tekniska yrken. Större företag hade yrkesutbildning inom industri och handel, t ex hade bank- och försäkringsbranschen egna industriskolor. 1986 kom ett utredningsförslag om treåriga yrkesutbildningar.

Decentralisering

På 1990-talet får kommunerna det fulla ansvaret för genomförandet av skolans verksamhet och den ekonomiska styrningen. Genom decentralisering ville man stärka effektiviteten. Gymnasieskolan fick alltså nu kommunala huvudmän med undantag av vård- jord-, skog och trädgårdsutbildningarna som fick landstingen som huvudmän. Parallellt framförs krav på att även låta marknader styra och ge utrymme för privata lösningar och därmed en avreglering.

Det öppnas nu för ett fristående skolsystem, där ägarna, huvudmännen, får samma ansvar som de kommunala huvudmännen. För att bibehålla ett nationellt skolsystem genomförs mål- och resultatstyrning. Staten stärker den ideologiska styrningen och styrning genom kontroll. Skolöverstyrelsen läggs ned och ersätts av den nya myndigheten Skolverket vars uppgift är att följa och utvärdera skolan samt utveckla läro- och kursplaner.

Kurser och program

De professionella får ett större inflytande över val av innehåll. Läroplanerna utformas utifrån krav på kunskaper som uttrycks i centrala begrepp och modeller, som konkretiseras i lokala arbetsplaner. Gymnasieskolan blir programinriktad och 1991 blir alla linjer treåriga och ger högskolebehörighet. Alla elever ska läsa samma kärnämnen och estetisk verksamhet blir obligatorisk på samtliga program.

1994 kommer en ny läroplan och nytt betygssystem för den kursutformade gymnasieskolan, komvux, gymnasiesärskolan och särvux.

2011 inrättades en programstruktur för gymnasiet med 6 högskoleförberedande program och 12 yrkesprogram – samt introduktionsprogram för obehöriga elever. Samma år infördes även den sexgradiga betygsskalan A–F.

Från och med läsåret 2023/24 ger yrkesprogrammen återigen grundläggande högskolebehörighet (svenska/sva och engelska i nödvändig omfattning). Elever kan om de vill välja bort dessa kurser och ändå ta yrkesexamen. 

2025 infördes Gy25 och där ersattes kursbetygen med ämnesbetyg i gymnasieskolan och komvux.