Förskolans historia

Den svenska förskolan hålls idag fram som ett föredöme i världen. Men vem hade väl för bara en generation sedan kunnat drömma om att man nu ser det som självklart att barn ska börja skolan vid ett års ålder? Lärarnas kunskaper om de tidiga barnaårens betydelse för individens utveckling och lärande har betytt mycket för att göra förskolan till en uppskattad egen skolform. Förskolan är idag en självklar del av utbildningsväsendet. Det är resultatet av barnträdgårdslärarinnorna och senare förskollärarnas mångåriga kamp både för skolformens ställning och sina egna villkor.

Från välgörenhet till expansion

Föregångarna till förskolan är de barnkrubbor som öppnades i mitten av 1800-talet för att hjälpa ”fattiga och förvärvsarbetande mödrar”. Med barnpedagogiska ideer som grund började barnträdgårdar att grundas på sekelskiftet 1800-1900-talet. Barnkrubborna var välgörenhetsinrättningar medan barnträdgårdarna riktade sig till medel- och överklassens barn. Med tiden började staten intressera sig för att främja etableringen av barnträdgårdar och daghem då det fanns ett växande behov av arbetskraft och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden var nödvändig. Förskolläraryrkes utvecklas från fokus på fattiga barn fram till besluten om en snabb utbyggnad av barntillsyn för förvärvsarbetande föräldrar.

Förskolelag

Staten prioriterade utvecklingen av daghem i slutet av 1960-talet och 1975 införs en förskolelag. Den innebar en avgiftsfri förskola för sexåringar 525 timmar om året, samt en planmässig utbyggnad av förskoleverksamheten i varje kommun för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar.

1985 beslutas om förskola för alla barn från 1 ½ år till skolåldern och 1998 kom den första läroplanen för förskolan: Lpfö 98. Det var en milstolpe i lärarnas mångåriga kamp för att etablera förskolan som det första steget i utbildningssystemet. Daghem och deltidsgrupp försvinner nu helt som begrepp ur skollagen och ersätts med förskola.

De första så kallade småbarnsskolorna startas i Stockholm 1836. Förebilden var de institutioner som inrättats i Tyskland och England i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. De riktade sig till barn mellan 2 och 7 år och utgick från såväl pedagogiska som sociala principer – de skulle skydda de mest utsatta barnen i det begynnande industrisamhället då många barn utnyttjades som arbetskraft under fruktansvärda villkor. I takt med att folkskolan växte fram och riksdagen 1858 fattade beslut om småskolan som folkskolans första stadium upphörde de flesta småbarnsskolorna att existera.

Ju fler kvinnor som började förvärvsarbeta utanför hemmen desto mer växte behovet av att inrätta barnkrubbor. Den första barnkrubban öppnades 1854 på Kungsholmen i Stockholm och skulle ge stöd och tillsyn åt barn till ”fattiga och förvärvsarbetande mödrar”. Här tjänstgjorde diakonissor och kvinnor med sjukvårdsutbildning men personalen saknade utbildning för att arbeta med barns utveckling. Inriktningen var alltså inte i första hand pedagogisk – det handlade mer om tillsyn och förhållandena vid barnkrubborna var ofta mycket torftiga. Pengar saknades för att hålla en rimlig standard på lokaler och hygien.

Fröbels idéer om barnpedagogik

Under 1800-talets andra hälft spred sig Friedrich Fröbels (1782–1852) idéer om pedagogik för de tidiga barnaåren och synen på barnträdgården som skild från den obligatoriska skolan. Barnträdgårdar grundade på Fröbels pedagogik började allmänt inrättas under 1890-talet i Sverige.

Den första barnträdgården (kindergarten) öppnas i Stockholm av Anna Eklund och Signe Åkerman 1896. För att markera skillnaden till den obligatoriska skolan kallade sig lärarna för ”barnträdgårdsledarinnor”. Barnträdgårdarna hade inga kommunala eller statliga bidrag och fick därför förlita sig på avgifter. Det innebar att endast barn från välsituerade hem kunde tas emot. Efter hand fick barnträdgårdarna spridning och kunde småningom få kommunala bidrag. Den första ”folkbarnträdgården” grundades i Norrköping 1904 som riktade sig till barn från arbetarklass.

Skillnaden mellan barnkrubborna och barnträdgårdarna var alltså till en början mycket stor – barnkrubborna var i första hand välgörenhetsinrättningar medan barnträdgårdarna riktade sig till medel- och överklassens barn.

1904 öppnar Ellen och Maria Moberg Fröbelstugan i Norrköping, den första ”folkbarnträdgården”. Året därpå startar de Föreningen för folkkindergarten.

Ända fram till 1930-talet saknade barnträdgårdarna och daghemmen (de tidigare barnkrubborna) nästan helt allmänt intresse. Det fanns ingen förståelse från politiker och statsmakt för behovet av insatser för de små barnen – det sågs till och med som ett intrång i familjens och hemmens uppgifter. Därför kämpade institutionerna för de små barnen med stora ekonomiska svårigheter och ledarinnorna och andra förkämpar fick ofta knacka dörr för att få ihop medel för driften. Endast ett fåtal kommuner gav små bidrag och ibland gick industriföretag in med pengar. Största inkomstkällan var gåvor.

I slutet av 1920-talet fanns ca 100 barnträdgårdar med plats för ca 3 000 barn. HSB började vid denna tid bygga storbarnkammare i sina flerbostadshus och allt fler kommuner började ge bidrag till barnträdgårdar och daghem.

Barnträdgård eller förskola

En fråga som diskuterades på 1930-talet var om sexåringarna skulle finnas i barnträdgården eller flyttas till ett förskoleår i skolan. Många ansåg att barn från mindre bildade hem som inte gick i någon barnträdgård behövde komma till en utvecklingsfrämjande miljö. Andra menade att barnträdgårdsverksamheten skulle utvidgas eftersom ”barn bör få lära sig leva innan de lära sig att läsa” och kanske borde sjuåringarna istället föras över till barnträdgården? Småskollärarna kom fram till att barnträdgården inte skulle inlemmas i skolan. Däremot borde förskoleinstitutionerna föras över från Socialstyrelsens inspektion till Skolöverstyrelsen.

1935 ställde Fröbelförbundet, som kom att utvecklas till förskollärarnas fackliga organisation, krav på att statliga institutioner med pedagogisk inriktning skulle upprättas i de större städerna, att statliga bidrag skulle beviljas kommuner eller enskilda som hade godkända lokaler och godkänd ledning, att staten skulle utöva inspektion och att seminarierna för utbildning av ledarinnor skulle ställas under statlig inspektion som skulle ske i samråd med Fröbelförbundet.

Pedagogiskt behov

Ordförande Ellen Moberg fick 1935 uppdrag av Socialdepartementets att göra en utredning om behovet av barnträdgårdar och barnkrubbor. 1938 lade den befolkningskommission som tillsatts fram betänkandet ”Barnkrubbor och sommarkolonier m.m” (SOU 1938:20). Där betonades att ”lekskola och liknande institutioner” inte skulle ses som lämpligare som uppfostringsinstitution än hemmet, utan som ett komplement till hemmet och underlätta för familjer att skaffa barn. Barnens behov av pedagogisk verksamhet betonades och de två formerna blev nu daghem för heldagsvistelse och lekskola (nytt namn för barnträdgård) för barn från 2–3 års ålder att delta 3–4 timmar i pedagogisk verksamhet. 

Daghemmen skulle också tillgodose mammornas behov av heldagstillsyn och omfatta även spädbarn. Betänkandet föreslog även att statsbidrag skulle utgå för den pedagogiska delen av verksamheten – och att villkoret för bidrag skulle vara att personalen hade föreskriven utbildning. Detta kom att ha mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av verksamheten. Det ledde inte till något beslut i riksdagen utan frågan fördes till 1941 års befolkningsutredning.

Samhället griper in

1934 gavs Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” ut som genast väckte debatt och medvetenhet om betydelsen av samhällsinsatser för att främja barnafödande och barnens fysiska och psykiska utveckling i de tidiga åren. Alva Myrdal följde upp tankarna i sin bok Stadsbarn med nya idéer och en ny syn på daghemmens roll för social utveckling i samhället.

Den tidigare allenarådande Fröbels idéer om vikten av en hemliknande och innerlig inriktning för barnträdgårdarna ställdes mot Alva Myrdals syn på barnuppfostran som utgick från modern forskning i barnpsykologi. Man var dock enig om att seminarieutbildningen måste vara lång för ett så krävande yrke och statlig kontroll över utbildning och kompetens var nödvändig.

På 1940-talet finns utbildningar för barnträdgårdslärarinnor vid Göteborgs Förskoleseminarium, Fröbelinstitutet i Norrköping, Socialpedagogiska seminariet i Stockholm, Pedagogiska insitutet i Uppsala samt Socialpedagogiska institutet i Örebro.

1941 års befolkningsutredning föreslog statsbidrag för att främja en allmän etablering av lekskolor och daghem då det fanns ett växande behov av arbetskraft (SOU 1943:9). Kvinnornas intåg på arbetsmarknaden var nödvändig. Trots att utredningen hade ansett det skäligt att det skulle råda lönejämställdhet mellan barnträdgårdsledarinnor och småskollärare, ansåg man att det p g a rådande kristid var nödvändigt att utgå från en lägre nivå för barnträdgårdsledarinnorna.

Bidraget villkoras till personalens utbildning. Institutioner som saknade utbildad personal kunde inte få statsbidrag. 1945 blir Socialstyrelsen ansvarig för barnomsorgen.

Förskolläraryrkes utvecklas från fokus på fattiga barn fram till besluten om en snabb utbyggnad av barntillsyn för förvärvsarbetande föräldrar.

I betänkandet Daghem och förskolor (SOU 1951:15) fastslog en statlig utredning att dessa två kategorier skulle ersätta benämningarna barnträdgårdar och krubbor. Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) menade i sitt remissvar att hela verksamheten borde kallas förskoleverksamhet och att eftermiddagshemmen borde bli fritidshem. Kommittén ansåg att verksamheten borde vara öppen för alla barn från 3–7 år. SBR påpekade också att seminarieutbildningen borde förlängas från två till tre år och tillstyrkte ett förstatligande av seminarierna.

Regeringen valde att lägga betänkandet i byrålådan. Den kom dock att ha stor betydelse för kommande utredningar och reformer på området.

Förskollärarens intåg

1955 ändras yrkestiteln till förskollärare. Staten prioriterade utvecklingen av daghem i slutet av 1960-talet och 1975 införs en förskolelag. Den innebar en avgiftsfri förskola för sexåringar 525 timmar om året, samt en planmässig utbyggnad av förskoleverksamheten i varje kommun för barn med förvärvsarbetande eller studerande föräldrar.

1968 tillsattes Barnstugeutredningen i vilken Sveriges Förskollärares Riksförbund (SFR) och Svenska Facklärarförbundet (SFL) var representerade. Direktiven var mycket framåtsyftande och innehöll mycket av den policy som SFR drivit under många år. Betänkandet 1972 preciserade målsättningen för förskolan, belyste förskolans inre arbete, behandlade hela förskoleåldern och föreslog anvisningar som kunde utvecklas till studieplan utan att ha karaktär av en hårt strukturerad kursplan som SFR inte ansåg vara lämplig i förskolan. Utredningen föreslår bland annat att förskollärare och barnskötare ska bilda gemensamma arbetslag.

Förskola för alla

SFR ville se att krav på behörighet och barngruppstorlek skulle regleras i en förskolelag samt att förskollärare skulle ha det yttersta ansvaret för det pedagogiska arbetet. SFR var också kritiska till att Socialstyrelsen föreslogs bli tillsynsmyndighet och förordade i stället Skolöverstyrelsen. När Barnstugeutredningens förslag slutligen manglats igenom departement och riksdag 1973 var det mycket urvattnat. Besvikelsen inom SFR över riksdagsbeslutet var stort. Förskollärarna kände sig lurade.

När den nya Barnomsorgslagen kom 1976 betonade SFR att det krävdes centrala kvalitetskriterier. Därför blev reaktionen mycket stark när barnomsorgslagen integrerades i Socialtjänstlagen 1977.

1985 tog riksdagen beslut om förskola för alla barn från 1 ½ år till skolåldern och 1987 ger Socialstyrelsen ut ett nytt pedagogiskt program. SFL som hade ingått i Socialstyrelsens expertgrupp var positivt – men kritiskt till att det inte innehöll krav på förskollärarutbildning för arbete i barngrupp.

Vägen mot egen skolform

1990 införs flexibel skolstart med skolpliktsåldern 6 år och 1991 får alla barn rätt till förskola, oavsett om föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar.

Det gamla kravet att förskolan skulle inordnas i utbildningssystemet får gehör genom att den nye statsministern Göran Persson ger sitt stöd till detta i regeringsförklaringen 1996.

1997 föreslår Barnomsorg och skola-kommittén (BOSK) en gemensam läroplan för förskoleklass, grundskola och fritidshem, läroplan för 1–5-åringar, att förskolan 1–5 år ska bli en egen skolform samt att samma behörighetsregler borde gälla för lärare inom förskolan 1–5 som för övriga lärare inom skolväsendet. Begreppet barnomsorg borde tas bort och förskola användas konsekvent.

Till allt det var Lärarförbundet positivt men i regeringens proposition hade dock stora försämringar skett – det pedagogiska ansvaret lades inte på förskollärarna utan på hela arbetslaget. Frågan om egen skolform för förskolan ville regeringen hänvisa till en särskild skollagsutredning.

Första läroplanen

1998 kom så den första läroplanen för förskolan: Lpfö 98. Det var en milstolpe i lärarnas mångåriga kamp för att etablera förskolan som det första steget i utbildningssystemet. Daghem och deltidsgrupp försvinner nu helt som begrepp ur skollagen och ersätts med förskola. Samma år kommer det historiska beslutet att förskolan skulle föras över från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet, vilket Lärarförbundet länge arbetat för. Delar i socialtjänstlagen som reglerade barnomsorgen arbetade in i skollagen. Förskoleklass för sexåringar inrättades och blev en egen skolform.

En skollagskommitté tillsätts 1999 där Lärarförbundets kräver bl.a. att samma behörighet ska gälla för förskollärare som för övriga lärare och att förskolan ska vara en egen skolform.

År 2000 infördes allmän förskola för fyra- och femåringar och året därpå maxtaxa, vilket gjorde det möjligt för fler barn att delta oavsett familjens ekonomi. Den allmänna avgiftsfria förskolan för alla barn i åldern fyra och fem år blev verklighet 2003.

Förskolan är nu en självklar del av utbildningsväsendet och 2004 får förskolan bäst resultat av alla undersökta samhällssektorer i Svenskt Kvalitetsindex och TCO:s kanonpris gick till Sveriges förskolor.

I samband med den nya skollagen 2010 blev förskolan en egen skolform. I läroplanen har förskollärarnas ansvar för den pedagogiska verksamheten förtydligats och målet är att stimulera och utmana barnens utveckling och lärande. 2018 införs en ny läroplan (Lpfö 18).

2011 infördes krav på lärarlegitimation. Bristen på utbildade förskollärare har dock varit en återkommande utmaning, liksom växande barngrupper och skillnader mellan kommunerna.