1940-talet

Fackliga krav börjar ställas, kvinnors intåg på arbetsmarknaden ökar behovet av barnomsorg, Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) bildas och blir fackförbund och ansluter sig så småningom till Svenska Facklärarförbundet (SFL).

1940

PFF upprättar ett kansli i Stockholm och kom även att fungera som platsförmedling. För medlemskap i föreningen krävdes ”en tvåårig fackutbildning för fostran och vård av barn i förskoleåldern” – en tydlig markering för utvecklingen mot en yrkesorganisation.

Tidningen byter namn till Barnträdgården.

1943

Förslag till normalkontrakt. Alva Myrdals nya idéer.

En kommitté bestående av Britta Schill, Gertrud Olsson och Stina Sandels, som 1941 utsetts till vice ordförande i föreningen, utarbetade ett förslag till ”normalkontrakt” – början till fackliga krav på lön och anställningsvillkor för medlemmarna.

Den nya föreningen vände sig på nytt till regeringen för att kräva statsbidrag. Författare av en skrivelse med dessa krav var Alva Myrdal, som deltagit i befolkningskommissionen som sakkunnig, men som även mellan åren 1941 och 1944 var vald som suppleant i Fröbelförbundets styrelse.

Alva Myrdal hade i sin bok ”Stadsbarn” fört in nya idéer och ny syn på barnträdgårdens och daghemmens roll för att åstadkomma social utveckling i samhället. En stor diskussion inom barnträdgårdslärarinnekåren fördes nu där de tidigare allmänt omfattade idéerna från Fröbel om vikten av en hemliknande och innerlig inriktning för barnträdgårdarna ställdes mot Alva Myrdals syn på barnuppfostran som utgick från modern forskning i barnpsykologi. Man var dock enig på flera punkter: seminarieutbildningen måste vara lång för ett så krävande yrke och statlig kontroll över utbildning och kompetens var nödvändig.

Befolkningsutredningen; kvinnor i arbete

Befolkningsutredningen lämnades sitt förslag 1943. Det utgick beträffande barnträdgårdarna i stort från befolkningskommissionens förslag. Men ett nytt och betydelsefullt argument för att införa statsbidrag för att främja en allmän etablering av barnträdgårdar och daghem var det växande behovet av arbetskraft. Här var kvinnornas intåg på arbetsmarknaden nödvändigt. I den av regeringen tillsatta Arbetsmarknadskommissionen uttalades: ”Då kvinnorna utgöra den reserv, som allt mer måste fylla luckorna inom arbetslivet, framstår det som synnerligen angeläget, att de hinder, som kunna försvåra för kvinnorna att gå ut i produktionslivet, i möjligaste mån undanröjas. Arbetsmarknadskommissionen har i olika sammanhang erfarit, att svårigheterna för mödrarna att placera sina barn många gånger gör det omöjligt för dem att antaga arbete.”

Det fanns dock ett allvarligt problem som gjorde barnträdgårdsledarinnorna upprörda: Trots att utredningen hade ansett det skäligt att det skulle råda lönejämställdhet mellan barnträdgårdsledarinnor och småskollärare, ansåg man att det p g a rådande kristid var nödvändigt att utgå från en lägre nivå för barnträdgårdsledarinnorna.

Statsbidraget kunde inte beviljas till privata anordnare, och knöts till personalens utbildning. Det konstruerades så att det utgick till ”person som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsuppfostrarinnor”. Institutioner som saknade utbildad personal kunde alltså inte få statsbidrag!

Kårorganisation eller förening?

Två andra riktningar kom nu till ytan i föreningen – de som ville stärka barnträdgårdslärarinnornas ställning genom att driva på arbetet med villkorsfrågorna. En sådan förening skulle i första hand vara till för de yrkesverksamma, men utan att man därmed gjorde avkall på de pedagogiska frågorna och kontakten med vetenskapen – detta var fullt förenligt med strävandena att bilda en kårorganisation. Stina Sandels, Britta Schill, Gertrud Olsson, Ann-Margret Eriksson var ledande företrädare för denna uppfattning.

De som hade en annan uppfattning menade att man borde vara en förening som hade som främsta syfte att främja förskoleålderns behov, vetenskapligt arbete, fortbildningskurser, tidning och internationella förbindelser. I denna förening skulle alla som var intresserade av småbarnsfostran kunna vara medlemmar – alltså även ”t ex lärare och husmödrar”. Parallellt skulle då en kårorganisation byggas som kunde disponera några sidor i tidskriften. Främsta företrädare för denna uppfattning var Alva Myrdal, men även Gunnel Carlsson.

Efter en omröstning på årsmötet 1943 i Stockholm vann förslaget om en kårorganisation stort med 255 röster mot 43. Året därpå antogs namnet Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) med 282 röster mot 49 för förslaget Sveriges Förskollärarinnors Riksförbund. Ledarinnorna hade alltså blivit lärarinnor.

1944

Från 1944 blir statsbidraget oberoende av hel/halvdagsinstitution.Det är villkorat till personalens utbildning: ”person som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsuppfostrarinnor”

Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund (SBR) bildas och blir fackförbund. Det alternativa namnet Sveriges Förskollärares Riksförbund avslås. Stina Sandels blir ordförande. Yrkestiteln är barnträdgårdslärarinna.

Sexåringar i barnträdgård eller förskola?

En fråga som diskuterades och väckte stor debatt bland barnträdgårdslärarna var den om sexåringarnas plats – skulle den vara i barnträdgården eller skulle sexåringarna flyttas till skolan och ha ett förskoleår i skolan? Ett argument för barnträdgården var att det var angeläget för alla de sexåringar från bokligt mindre bildade hem som inte gick i någon barnträdgård att komma till en utvecklingsfrämjande miljö. SBR ansåg i motsats till folkskollärarna i SAF att barnträdgårdsverksamheten skulle utvidgas. Man motiverade sin syn med att ”barn bör få lära sig leva innan de lära sig att läsa”.

SBR överlämnade en skrivelse SAF där man menade att i stället för att föra sexåringarna till skolan borde sjuåringarna föras över till barnträdgården. Småskollärarna lyssnade till detta och kom fram till att barnträdgården inte skulle inlemmas i skolan. De menade däremot att förskoleinstitutionerna borde föras över från Socialstyrelsens inspektion till Skolöverstyrelsen. Om det skulle införas ett förskoleår så hade Småskollärarna uppfattningen att det var barnträdgårdslärarinnor som skulle ha hand om barnen.

1945

Socialstyrelsen blir ansvarig för barnomsorgen

BRF beslutar sig för att ansluta sig till Socialtjänstemannaförbundet - man vill ha förhandlingsrättsfrågan löst. Det kom dock inte till någon bra lösning förrän anslutningen till SFL 1949.

1946

1946 examineras 102 barnträdgårdslärarinnor: Göteborgs Förskoleseminarium; Fröbelinstitutet, Norrköping; Socialpedagogiska seminariet, Stockholm; Pedagogiska insitutet, Uppsala; Socialpedagogiska institutet, Örebro.

1948

Inbjudan från Alva Myrdal till Sveriges Barnträdgårdslärarinnors förbund

1949

SBR ansluter sig till nybildade federativa Svenska Facklärarförbundet (SFL) där man får styrelserepresentation. Ann-Margret Ericsson efterträder Stina Sandels som ordförande och leder förhandlingarna med SFL.

Kontakt: info@lararnashistoria.se | © 2014 Lärarnas historia/TAM-Arkiv | Om Lärarnas historia