1890-talet

Specialundervisning för barn med funktionshinder börjar, förbättrade regler vid tillsättning av lärare införs och anställningstryggheten ökar. SAF utökar möjlighet till fortbildning för sina medlemmar.

1890

LÄRARMINNEN - 1870-tal - 1930-tal (insamlade av SAF 1942)

Karl Olofsson

Maria Erikson

Anna Persson

1896

De två första kvinnliga lärarna väljs in i SAF:s centralstyrelse - Hulda Lundin och Augusta Larsson

Folkskolan – ändå inte för alla?

För att göra folkskolan attraktiv även för medelklassen bedömdes det nödvändigt att skapa särskilda lösningar för de barn som av olika skäl inte kunde anpassas till det dagliga skolarbetet och inte fyllde måttet i den tidens uppfostringsideal. Dessa barn kunde ha olika problem – smittsamma sjukdomar eller olika handikapp som ledde till problem för lärarna. Det kunde vara barn som på grund av problem i hemmen hade svårigheter att anpassa sig till den rådande skolkulturen och bedömdes vara störande för undervisningen. Även stammande barn ansågs ha negativ inverkan på övriga barn. Dessa barn avskildes från den allmänna klassundervisningen. I småskolan åtog sig vissa lärarinnor mot extra betalning att ge enskild undervisning till dessa barn som i stället för att gå kvar i klassen, fick några timmars särkskild undervisning i veckan. På så vis fungerade även folkskolan klassmässigt segregerande.

1896 tillsattes den sk Tvångsuppfostringskommittén där även Fridtjuv Berg var ledamot. Den ledde fram till 1902 års lag om vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Lagen gav samhället möjligheter att varna föräldrar och omhänderta barn. SAF uttryckte sitt gillande över lagen som man ansåg bidra till att höja folkskolans anseende. Hem för skolkande barn inrättades runt sekelskiftet i de större städerna. I sådana s.k. skolkarhem fick barnen vid sidan av undervisning i folkskolans ämnen arbeta med borstbinderi, snickeri och korgmakeri.

Specialundervisning

Institutet för blinda och dövstumma startade redan 1808 och Manilaskolan i Stockholm startade ungefär samtidigt. 1889 stiftades lagen om dövstumsundervisning och åtta års skolgång blev obligatorisk. Landstingen skulle bekosta dövstumsanstalterna. 1874 startades vid Manilaskolan ett dövstumslärarseminarium med specialutbildning för i första hand folkskollärare.

1879 inrättades ett institut för blinda som förlades till Tomteboda i Stockholm 1888. Lagen om blindundervisning stiftades 1896 och stadgade tio års skolplikt.

För utvecklingsstörda barn – som tidigare kallades idioter eller sinnesslöa – öppnades 1886 en skola av Emanuella Carlbeck.

1894 föreslog en utredning att beteckningen sinnesslö skulle ersättas av ”andesvag”, ett begrepp som användes i Danmark och Norge. Riksdagen godkände dock inte detta förslag. Utbildningen av lärare för sinneslöundervisningen startade 1879 av Föreningen för sinnesslöa barns vård, men statliga bestämmelser kom inte förrän på 1940-talet.

1897

Lärarnas tillsättning och anställningstrygghet

Under 1800-talet tillsattes lärarna genom val. Störst avseende fästes vid ”deras gudsfruktan och sedliga vandel”. SAF verkade för bättre regler vid tillsättning av lärare och vissa av kraven infördes i 1897 års folkskolestadga, men kravet på gudsfruktan levde kvar. Inte förrän 1946 infördes efter mångårigt pådrivansarbete från SAF Skolöverstyrelsens anvisningar om meritvärdering vid tillsättning av folkskollärare och småskollärarinnor.

Småskollärarna hade sämre anställningstrygghet än folkskollärarna och först 1918 under Värner Rydéns ministertid fick småskollärarna samma trygghet som folkskollärarna.

Länge var det möjligt att på godtycklig grund avskeda folk- och småskollärare under förevändning av disciplinära skäl. Kyrkomötet 1893 ansåg att småskollärare skulle avskedas när de gifte sig ”om skolans bästa krävde det.” SAF agerade kraftfullt mot förslaget som därmed föll.

1898

SAF och lärarfortbildningen - Pedagogiska skrifter

Fortbildning var tidigt en av SAFs viktigaste frågor. Fridtjuv Berg ansåg att fortbildningen till och med var viktigare än lärarutbildningen. Mellan 1891 och 1901 gav SAF ut Pedagogiska småskrifter som bl a innehöll artiklar om lärarutbildningen i olika länder.

1898 började SAF utgivningen av Pedagogiska skrifter. Utgivningen pågår fortfarande och är den äldsta pedagogiska nu levande pedagogiska utgivningen i Sverige. Tanken var att ge de svenska lärarna möjlighet att ta del av utländsk pedagogisk litteratur och därför innehöll skriftserien många översättningar av utländska arbeten.

Kurser i olika ämnen anordnades av SAF – först i teckning och sång och från 1915 i ämnet hembygdsundervisning. Under sin tid som aktiv organisation anordnade SAF hundratals fortbildningskurser.

1899

Artikel av Fridtjuv Berg om betydelsen av "sund ungdomsläsning"

Kontakt: info@lararnashistoria.se | © 2014 Lärarnas historia/TAM-Arkiv | Om Lärarnas historia